PARALLEL OSCE CIVIL SOCIETY CONFERENCE

VILNIUS 4-5 DECEMBER 2011

RAPPORT

Den internationella styrgrupp som arrangerade den parallella NGO-konferensen i Astana i slutet av november 2010, inför OSSE:s toppmöte där, anordnade ett nytt parallellmöte inför OSSE:s ministermöte i Vilnius den 4-5 december 2011.

I styrgruppen, där Netherlands Helsinki Committee har den pådrivande rollen, ingår bl a CIVICUS, de ryska Center for Development of Democracy and Human Rights och International Youth Human Rights Movement samt Freedom House.

Konferensens ram

Konferensen arrangerades med ganska kort varsel vilket kan vara en förklaring till att inte mer än ca 70 personer deltog. Dessa kom dock från ett stort antal OSSE-länder, både från öst och väst. Från de nordiska länderna var endast Anna Kotaviita från Finlands Stete och Olof Kleberg från det svenska OSSE-nätverket närvarande. Ett par talare från Norge uteblev.

I motsats till konferensen i Astana ett år tidigare var ordförandelandet denna gång mycket positivt. OSSE-ordföranden, Litauens utrikesminister Audronius Ažubalis, välkomnade att frivilligorganisationerna engagerade sig i OSSE:s frågor och mottog efter konferensens slut de rekommendationer man kom fram till.

Ažubalis är tidigare dissident och ingick i den första Helsingforskommittén som bildades i Litauen 1976, sparkades från sina journaliststudier men fick under 1980-talet återuppta dem.

Litauen har som ordförandeland arbetat mycket ambitiöst i synnerhet inom den mänskliga dimensionen med seminarier, aktiviteter och utspel kring mediefrihet, frihet på nätet, säkerhet för journalister, cybersäkerhet mm.

Detta självklart som en medveten kontrast mot Kazakstans passivitet och försök att motverka dessa friheter. Men tyvärr fick Litauen vid ministermötet den 6-7 december inga som helst framgångar med sina förslag inom den mänskliga dimensionen. Ryssland och dess allierade satte stopp.

Inom den säkerhetspolitiska sektorn lyckades Litauen däremot bryta dödläget kring Transnistrien. Förhandlingar om områdets status ska nu återupptas efter flera års dödläge. Även några andra mindre framsteg kunde noteras.

Konferensens innehåll

Konferensen ägde rum på Hotel Crowne Plaza, samtidigt med en mer officiell OSSE-konferens om kontakterna med Medelhavsländerna. Ett stort antal delegater från området deltog.

Ironiskt nog hade detta höghotell tidigare ägts av Algirdas Brazauskas efter att han slutat med politiken. Brazauskas var Litauens andre president (efter Vytautas Landsbergis) och senare även premiärminister. I egenskap av ledare för kommunistpartiet bröt han med Sovjetunionen och övergick till att bli socialdemokrat.

Konferensens första dag hade temat ”Strengthening and Expanding Key Human Dimension Commitments”, andra dagen behandlade frivilligorganisationernas krav på ett effektivare OSSE. Specialsessioner hölls också om läget i Baltikum och i Belarus.

Konferensen avslutades med ett publikt arrangemang i Vilnius centrum.

Frihetsfrågor, demokratiska institutioner

Det första temat diskuterades ur en rad aspekter. Genomgående var analysen att den mänskliga dimensionen och dess värden sitter trångt. Snjezana Bokulic från ODIHR pekade på hur både ”kriget mot terrorismen” och den ekonomiska krisen hade försvårat försvaret av grundläggande rättigheter.

Ett hoppingivande initiativ var dock att ett antal länder, 14 stycken, hade startat en granskning av läget och övergreppen i Belarus. Detta är möjligt tack vare den sk Moskvamekanismen som tillåter minst tio länder att ta egna initiativ för att granska situationen i ett av OSSE:s deltagarländer.

Organisationsfrihet och yttrandefrihet togs upp i ett annat pass. Ryssen Andrej Jurov från Moskvas Helsinki group sammanfattade läget i Ryssland på ett pregnant sätt: det civila samhällets betydelse har ökat  – men myndigheternas entusiasm har minskat avsevärt.

Brigitte Dufour från International Partnership for Human Rights, Bryssel, gick igenom det dystra läget för mänskliga rättigheter i Centralasien. Varken i Uzbekistan eller Turkmenistan har någon MR-organisation fått officiell registrering, i Kazakstan går utvecklingen från dålig till värre.

Ludmila Aleksejeva, legendarisk medlem av Moskvas Helsingforskommitté sedan dess start 1976, deltog i konferensen. Hon betonade att religionsfriheten är ett stort problem inte bara i Centralasien utan också i Ryssland.

Flera talare menade att OSSE måste sätta upp mycket tydligare kriterier för vad som är acceptabelt.

Avsnittet om demokratiska institutioner och valprocesser kom att bli ytterst aktuellt. Den 4 december var ju valdag i Ryssland. Ludmila Alexejeva gjorde ett starkt inlägg där hon förutsåg det valfusk som under dagen blev så uppenbart. Icke-officiella opinionsundersökningar gav Enade Ryssland bara 20-40 procent av rösterna så man kommer att lägga till 15-20 procent för att partiet ska kunna behålla makten, menade hon.

Golos, den oberoende valövervakningsorganisationen, hade många utbildade valobservatörer ute och samarbetade också med observatörer från kommunistpartiet och Rättvisa Ryssland. Men de hade mötts av stora svårigheter. Golos valobservationssajt hade släckts ner.

Ludmila Alexejeva manade till ett stöduttalande för Golos, som många vid konferensen skrev under.

Också den antidemokratiska utvecklingen i Ungern berördes under detta avsnitt liksom förtrycket i Azerbajdzjan.

Domstolar, medier

Temur Shakirov från Internationella Juristkommissionen tog upp domstolarnas oberoende. I alltför många länder utnämns höga domare av presidenten och verkställande makten blandar sig i domstolarnas arbete. Advokater i många länder har utsatta jobb och arbetar under hårt tryck.

Europadomstolen gör ett viktigt arbete, betonade Shakirov, men det stora problemet är att ingen kraft finns att förverkliga domsluten. Många av Europarådets länder struntar i att genomföra besluten.

I debatten kunde jag komplettera bilden av statens roll vid tillsättning av domare. Även i stabilt demokratiska länder är detta ett problem. I Sverige utsågs de högsta domarna ända fram till 2010 direkt av regeringen. Först från 2011 söks alla högre domartjänster öppet, en oberoende domarnämnd upprättar förslag som regeringen sedan formellt följer.

I avsnittet om fri rörlighet kritiserade Konstantin Baranov från ryska International Youth Rights Movement hårt EU:s politik: gärna fri rörlighet för de egna medborgarna men påtagliga hinder för utomstående genom visumregler och en rad andra hinder (vilket drabbar medborgare i Belarus och Centralasien). OSSE borde här ha en viktig roll för att förbättra rörligheten, menade han.

Exempel på etniska konflikter gavs från Serbien och Kirgizistan. I båda fallen påpekades att de nationella medierna bidragit till att förvärra motsättningarna och minoriteternas ställning.

Slutligen togs också mediernas situation upp. Läget är överlag dystert även om det ljusnar på sina håll – som på sina håll i arabvärlden. Nathalie Losekoort på den Londonbaserade yttrandefrihetsorganisationen Article 19 (efter artikel 19 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna) tog upp den ökande kontrollen av internet. Många regimer har lärt sig att blockera hemsidor, för kortare eller längre tid. Även i Ryssland, där internet annars är fritt, har man sett ökade inslag av kontroll (inför dumavalet blockerades valövervakningsorganisationen Golos hemsida).

Brigitte Dufour, International Partnership for Human Rights, gav en översikt över läget i Centralasien. Turkmenistan är som vanligt värst men Uzbekistan är inte mycket bättre: även där blockeras hemsidor systematiskt. I Kazakstan är förhållande något mindre repressiva – men i oktober 2011 var hela 100 sajter blockerade med motiveringen att de var ”antistatliga”.

William Horsley från Association of European Journalists underströk framför allt att säkerheten för journalister måste förbättras. Journalisters arbetsförhållanden har blivit osäkrare och farligare på många håll.

Själv hade han fått en beställning från Litauens regering att i anslutning till ordförandeskapet ställa samman en handbok om hur säkerhet för journalister ska tryggas. Den skulle presenteras i anslutning till ministerrådets möte 6-7 december.

Horsley beklagade att hans ursprungliga text med förslag hade mildrats på en rad punkter men han var ändå imponerad över Litauens engagemang inom OSSE för fri journalistik.

Många länders terroristlagar är ett direkt hot mot självständig journalistik, underströk Horsley som så många andra. Ett krav från 40 medieorganisationer till Europarådet 2008 för att ändra och begränsa terroristlagarna hade fortfarande inte lett till tydliga resultat. Men ansträngningar görs för att skapa mer precisa bestämmelser.

Reformer inom OSSE

En särskild session ägnades åt möjliga och behövliga reformer inom OSSE.

Ryssen Jurij Dzjibladze, en av de ledande inom förberedelsegruppen för parallellkonferensen, som representerar Center for the Development of Democracy and Human Rights i Moskva, förde fram ytterst kritiska synpunkter.

Han menade att det finns en ökande klyfta mellan NGO´s och OSSE-staterna, en ökande oförmåga att ta itu med de verkliga stora problemen. Organisationen OSSE blir därför kraftlös.

Det är mycket prat och lite handling, sa han. Antingen måste OSSE reformeras – eller också är det lika bra att den upplöses!

Mot detta invände jag att detta verkligen var mycket prat. Man måste tänka sig för mer än en gång. Är det bättre att ha kvar OSSE med alla dess brister och dess oförmåga eller bättre att slippa frustrationerna och vara utan OSSE? Skulle något bli bättre då – ens inom den mänskliga dimensionen? Svaret måste bli ett mycket klart nej, ansåg jag.

Några talare gav mig stöd. Inte oväntat kom det bl a från en man från ODIHR i Warszawa (jag lyckades inte få hans namn). Andra, särskilt från Ryssland och Centralasien, visade stort missnöje med att OSSE kunde göra så lite.

Odile Robert från Schweiz, som f n är ordförande i OSSE:s Human Dimension Committee, kom med konstruktiva tankar om en liten men konkret fråga. De årliga Human Dimension-mötena i Warszawa (HDIM) är ju visserligen utmärkta som mötesplatser mellan regeringsföreträdare och mer eller mindre kritiska frivilligorganisationer. Men de riskerar att bli enahanda. Och tiden för diskussion är mycket begränsad, ofta inlägg på bara två minuter utan replikrätt.

Schweiz hade lagt ut uppdraget på en oberoende tankesmedja som hade kommit med en del förslag till omorganisation av HDIM. Efter diskussioner i Human Dimension-kommittén ska tankesmedjan nu fram till mars 2012 ställa samman förslag till en bättre uppläggning och ett öppnare sätt att arbeta. Man kan hoppas att förslaget bl a blir en koncentration av ämnen, bättre talare, mer inriktning på diskussion, mindre på deklaration.

Sådana förändringar kan ju faktiskt göras utan att blockkonflikterna lägger hinder i vägen.

Läget i Baltikum

En specialsession ägnades åt de mänskliga rättigheterna i Baltikum. Mest kritisk var Henrikas Mickevicius, chef för Human Rights Monitoring Institute i Vilnius.

Han målade upp en dyster bild av intolerans och reaktion i Litauen. Under 1990-talet kunde man se framgångar när Litauen anpassade sina lagar till EU. Men efter medlemskapet 2004 försvagades aktiviteten inom den demokratiska och humanitära sektorn. Och nu kunde man tala om tillbakagång.

En rad ståndpunkter om mänskliga rättigheter som EU hävdar sägs nu av vissa krafter i Litauen utgöra intrång i traditionella litauiska värderingar, mot den litauiska identiteten. Krav på nolltolerans mot rasism, övergrepp mot homosexuella osv avvisas; t o m nazistemblem sägs vara en del av ”vårt patriotiska arv” (vilket tyvärr är sant, större delen av Litauens många judar mördades, i stor utsträckning av litauiska förband).

Familjepolitiken är extremt konservativ, endast barn i familjer mellan man och kvinna ska enligt en ny lag få barnbidrag (något oklart om denna lag ännu har genomförts).

Självkritiskt menade Mickevicius att många goda reformer under 1990-talet genomfördes under press och i hast. Det tar tid att få till stånd förändringar, påpekade han.

Hans inlägg understryker betydelsen av att vi vid Nordic Forum tar upp intolerans som ett av huvudtemana!

Belarus – Vitryssland

En liknande specialsession hölls också om grannlandet Belarus. Flera deltagare kom direkt från Minsk. Tatsiana Ravjaka från Vjasna arbetar nu i Vilnius (i Belarus Human Rights House, ett norskt initiativ). Vjasna är den främsta belarusiska människorättsorganisationen, vars ordförande Ales Bjaljatskij i slutet av november dömdes till fyra och ett halvt års fängelse för ”skattebrott”.

Domen mot Bjaljatskij är rent politisk och fabricerad. Han dömdes för att ha samlat pengar på bankkonton i Litauen och Polen – detta var projektpengar från olika organisationer eftersom dessa officiellt inte får sparas i Belarus. Genom oförlåtligt slarv från litauiska och polska myndigheter hade uppgifterna om hans bankkonton överlämnats till Belarus.

Situationen i Belarus är mycket svår, värre än någonsin under Lukasjenkas sjutton år, både politiskt och ekonomiskt, ansåg Revjaka. Hon pekade på att anklagade ofta inte har rätt till försvarare, att försvarsadvokater berövas sina tillstånd, bristen på församlingsfrihet, att oönskade organisationer vägrades registrering och därför klassades som illegala osv.

Journalisten Andrej Bastunets, vice ordförande i Belarus journalistförbund, betonade att sedan valet i december 2010 hade 114 datorer och andra yrkesverktyg beslagtagits och 95 journalister hade fängslats.

Opinionsläget i Belarus är svårt att mäta. Men en undersökning som presenterades visade att en tredjedel av befolkning stödjer oppositionen och bara 22 procent Lukasjenka. Endast fem-åtta procent sade sig vara villiga att protestera öppet.

En livlig debatt uppstod om vad omvärlden kan göra. Mer omfattande sanktioner föreslogs av många – men dessa måste vara utformade mycket precist så att de inte drabbar vanligt folk. Då skulle stödet för Lukasjenka öka.

Bland det som föreslogs var

-       Lämna kravlista på frigivning av namngivna fångar

-       Flytta ishockey-VM 2014 från Belarus

-       Ännu striktare reseförbud

-       Löften om lättnader för vissa utpekade personer inom ledande skiktet

-       Stoppa oljeimporten från Belarus – Belarus raffinerar nu rysk och venezolansk olja och säljer till väst (80-90 procent av hela exporten)

-       Se till att Tyskland och Polen stoppar lån till Belarus

-       Åtgärder mot västliga banker och företag som bistår Belarus (Goldman Sachs, Royal Bank of Scotland)

Några ville utesluta Belarus från OSSE men fick motstånd: det finns ännu värre regimer, t ex Turkmenistan, Uzbekistan, Azerbajdzjan. En annan möjlighet som togs upp vara att suspendera Belarus rösträtt inom OSSE.

Slutdeklarationen

En slutdeklaration i 68 punkter antogs, av vilka 40 gällde olika delar av MR-området och de återstående 28 förslag till reformer av OSSE-arbetet.

Deklarationen konstaterar att det under det senaste årtiondet har skett en försvagning av den demokratiska utvecklingen och att ett antal deltagarstater i praktiken har underminerat de grundläggande ideerna i Helsingforsprocessen. Principen att MR-frågor inte uteslutande är interna frågor för ett land utan en angelägenhet för alla deltagarstater är mycket viktig – men OSSE har kunnat göra mycket lite för att hindra övergrepp. Inte minst oroväckande är att övergreppen mot personer som engagerar sig för att försvara mänskliga rättigheter liksom journalister har ökat.

Misslyckande vid toppmötet i Astana 2010 att anta en handlingsplan har bara ökat behovet av reformer av OSSE.

En rad olika förslag tas upp i deklarationen. Här är några:

-       inrätta en OSCE Representative on Human Rights Defenders, i likhet med den redan existerande representanten för mediefrihet

-       öka OSSE:s kapacitet att vidta snabba åtgärder (rapid response) när MR-försvarare befinner sig i fara

-       se till att NGO´s får arbeta fritt och inte hindras av speciella regler för registrering; detta ska även gälla internationella NGO´s möjligheter att verka

-       oberoende observatörer måste obehindrat få övervaka valprocessen för att ett val ska betraktas som legitimt; en stat får inte ge vissa partier fördelar i medierna

-       rättssäkerheten måste förbättras genom att stater bättre följer Europadomstolens utslag, att domstolarna är oberoende, att försvarsadvokater får verka i domstolarna mm

-       visabestämmelserna måste liberaliseras för att tillåta personer, grupper och institutioner inom OSSE att bättre kunna engagera sig för mänskliga rättigheter; krav på utresevisum bör avskaffas

-       Schengenbestämmelserna bör ändras i den mån de påverkar OSSE:s principer om fri rörlighet

-       minoriteters rättigheter är avgörande för att förebygga konflikter – därför måste the High Commissioner on National Minorities bestå, dess ”early warnings” tas bättre om hand

-       och samarbetet med NGO´s stärkas

-       OSSE-ordförandelandet ska kunna sända ut högnivåföreträdare till stater där allvarliga anklagelser om brott mot mänskliga rättigheter förekommer

-       Stater får inte begränsa utan i stället stödja allmän tillgång till internet

-       Stater ska sluta systematiskt övervaka e-post och annan online-kommunikation

-       Stater ska bättre skydda journalister från mord och övergrepp och bestraffa dem som genomför sådana brott

I avsnittet om reformer av OSSE tas det upp en rad åtgärder som att

-       genomföra oberoende expertgranskningar av hur olika stater lever upp till kraven på mänskliga rättigheter

-       Permanenta rådet ska ha regelbundna möten som särskilt ägnas åt den mänskliga dimensionen

-       införa en granskningsmekanism av de stater som visar intresse att bli ordförandeland

-       stärka fältmissionernas ställning; de ska vara treåriga och vara oberoende av sina värdländer

-       bättre ta till vara civilsamhällets krafter när risken för våldsamma konflikter ökar och etablera egna snabbinsatsgrupper

-       bättre utnyttja förslag och rekommendationer som framförs vid HDIM-mötena

-       inrätta en Civil Society Advisory Board, bestående av ledande NGO-företrädare som sysslar med OSSE-frågor

-       låta NGO´s delta i möten med Permanenta Rådet och med Human Dimension Committee

-       träffa företrädare för civilsamhället när OSSE-institutioner besöker ett OSSE-land

Som synes är de flesta av dessa förslag framför allt riktade mot halv- och helauktoritära stater inom OSSE-regionen. Men kritiken av Schengen-bestämmelserna och visumrestriktionerna liksom kritiken av övervakningen av elektronisk trafik drabbar i hög grad EU-stater.

Plattformen Civic Solidarity

Dagen före det parallella mötet bildades i Vilnius av ett 40-tal MR-organisationer, främst de som organiserade parallellkonferensen, en gruppering kallad Civic Solidarity. Detta ska bli en plattform för internationellt samarbete för mänskliga rättigheter mellan frivilligorganisationer inom OSSE-området.

I en tid då repressiva regimer samarbetar alltmer och ger varandra tips om alltfler kontrollmetoder är det dags för civilsamhället att sluta sig samman kring den mänskliga dimensionens värden. Därför är detta initiativ välkommet. Ett samarbete mellan NGO´s inom OSSE-staterna har hittills saknats och borde bli mycket positivt.

Sekretariatet ligger i London, hos Soros Open Society Foundations som tycks stå för en ekonomisk grund. OSF kommer också att ge stipendier till medlemmar av denna plattform.

Plattformen ska ledas av en styrgrupp som utses av grundarorganisationerna. Man avser att etablera en egen hemsida. Ett antal arbetsgrupper ska sättas upp. Redan under våren 2012 tänker man sig att sätta igång några projekt.

Uzbekistan – en bomullskrutdurk mitt i Centralasien.

-Samarkand har många hört talas om, men alla vet inte att staden ligger i den unga staden Uzbekistan. Att namnet Samarkand blivit känt av så många beror säkert på att det bärs av en mycket gammal stad som tidigt kom i kontakt med andra kulturer; exempelvis erövrades Samarkand redan på 300-talet f Kr av Alexander den store. Med de orden inledde Torgny Hinnemo, journalist, författare och en av Sveriges främsta kännare av Centralasien ett seminarium om Uzbekistan. Seminariet handlade om sagans Samarkand, ekonomi, vattenkonflikter och bomullens betydelse och ordnades i ABF-huset i samarbete med OSSE-nätverket och Sällskapet för Studier av Ryssland, Öst- och Centraleuropa samt Centralasien. Det var det sista i en serie om fem seminarier med samma arrangörer under vilka de fem tidigare sovjetiska centralasiatiska republikerna satts under lupp.

Vid tiden före Kristus befolkades området främst av iranska stammar. Uzbeker och andra etniska grupper som lever i Centralasien idag har uppstått genom att dessa stammar smält samman med folk som invandrade under olika perioder fram till 1400-talet, inte minst turkarna som kom norrifrån. Uzbekistan har en turkisk grammatik och de iranska rötterna gör sig fortfarande bemärkta i kulturen.

-Araberna som införde islam på 700-talet försvann snart som etnisk grupp. Arabiskan lever dock kvar och fick ungefär samma ställning för vetenskapen som latinet i Europa. Lärda män som levt på Uzbekistans nuvarande territorium och vars arbeten lästes också av deras kollegor i Europa var bland annat matematikern Muhammad ibn Musa al-Khwarizmi (cirka 750-850) som gav upphov till ordet algebra, hans kollega Abu Rayhan Biruni (lat. Alberonius, 973-1048), filosofen och läraren Ibn Sino (lat. Avicenna, 980-1037) och astronomen Ulug Beg (1394-1449), undervisade Hinnemo.

Före Tsarrysslands annektering av det nuvarande Uzbekistans territorium som i huvudsak ägde rum under 1860-1880-talen såg den politiska kartan helt annorlunda ut än idag. Västra delen av Uzbekistan ingick i khanatet Chiva med centrum i floddeltat söder om Aralsjön. De centrala delarna tillhörde emiratet Buchara  vars huvudstad var staden med samma namn och där även Samarkand ingick. Den folkrika nordöstra delen av dagens Uzbekistan ligger i Ferganadalen som då utgjorde kärnan i det kulturellt och ekonomiskt blomstrande khanatet Kokand.

-Starka antiryska stämningar rådde i Centralasien även efter tsarmakten störtats och Sovjetunionen började etableras 1917. För att dämpa motståndet lät sovjetledarna göra om den administrativa indelningen i Centralasien så att fem nya delstater skapades på basen av de fem största etniska grupperna uzbeker, kazaker, tadzjiker, kirgizer och turkmener. När Sovjetunionen upplöstes vid ingången av 1992 blev de nya statsgränserna ofta ett hinder för traditionell handel och kontakter mellan släktingar. De gränser som skapats av sovjetmakten skar nämligen tvärs igenom de vattensysten som ofta utgjort den kärna kring vilka traditionella staterna byggts upp, bedömde Hinnemo.

När Uzbekistan höll sitt första presidentval 1991 tillerkändes poeten Muhammad Salih officiellt 12,5 procent av rösterna, men många vittnesuppgifter talar om att han fick ännu fler röster.

-Oppositionen utsattes för repressalier inklusive misshandel, och alla framträdande personer inom oppositionen lever idag i exil eller i fängelse. Rättsväsendet används ofta för att gynna den styranade presidenten Islam Karimov och hans allierade. Tortyr förekommer i fängelserna och har även lett till dödsfall. Censuren avskaffades officiellt för tio år sedan, men har ersatts av en omfattande hemlig lista över ämnen som medierna inte får ta upp och som chefredaktörerna informerats om muntligen. Exempelvis är det förbjudet för journalister att försöka ta reda på vem som äger ett företag., redogjorde Hinnemo.

De flesta uzbeker ser sig som en del av den muslimska kulturen men det religiösa engagemanget varierar starkt inom landet.

-Störst är det i Ferganadalen där mellan 30 och 40 procent av befolkningen följer islams ritualer mer än i samband med bröllop och begravningar. Sedan den politiska oppositionen marginaliserats har i stället moskéerna blivit den främsta platsen för samtal om etik ,och korruption i samhället. Regimen försöker skapa ”officiella” islamska strukturer som den kan kontrollera samtidigt som annan religiös verksamhet brännmärks som fundamentalism och ibland som terrorism. Stödet för terrorgrupper som IMU (Islamic Movement of Uzbekistan) är marginellt, avrundade Torgny Hinnemo.

Ekonomi, vattenfrågor och omvärldsrelationer.

Uzbekistan är ett land rikt på naturresurser. Ibland talar man om att landet har begåvats med flera sorters guld – det gula, det vita (bomullen), det svarta (oljan) och det blå (naturgasen). Oljan är tillräckligt för egna behov, men de övriga är viktiga exportprodukter. Landet är världens tionde största guldproducent, det levererar gas till grannländerna, Ryssland och Kina och är en av världens största exportörer av råbomull. Dessutom finns stora mängder uran och metaller. Uzbekistan är det land i Centralasien som har den mest diversifierade industrin.

-Uzbekistan är ett endast två länder i världen som inte gränsar till ett land med kust mot havet (det andra är Lichtenstein). Landet har i århundraden haft ett strategiskt läge för handeln längs sidenvägarna och nu efter kalla krigets slut kan närheten till Kina, Indien och Ryssland ses som tillgångar. Dessutom gränsar landet till Afghanistan vilket gör det av intresse även för USA, beskrev Henrik Hallgren, uzbekistankännare vid Forum Eurasien.

Landets ekonomiska potential har inte kunnat förverkligas. Officiella siffror talar om stabil tillväxt, hanterbar inflation och försumbar inflation, men bakom dem döljer sig en verklighet med en BNP per capita so9m är mindre än en tiondel av Sveriges, stor arbetskraftsutvandring till bland annat Ryssland och Kazakstan och en allt genomsyrande korruption.

-Däremot påverkas landet inte så starkt av krisen i världsekonomin, vilket man själv förklarar med det som kallas den ”uzbekiska modellen”. Den innebär en långsam privatisering och liberalisering, vilket i praktiken betyder att staten fortfarande har stark kontroll över produktion, penningaflöden, import och export. I själva verket ser sig småföretagare ofta utsatta för godtyckliga inspektioner och avgifter, medan utländska företag många gånger inte kan få ut sina vinster i utländsk valuta, anförde Hallgren.

Det uzbekiska jordbruket, vete och framför allt den törstiga bomullen, kräver stora mängder vatten som är en bristvara i Centralasien, som framför allt får sitt sötvatten från de två stora floderna Amu-Darja och Syr-Darja. Uttorkningen av Aralsjön, dit Amu-Darja inte längre når, är en direkt konsekvens av konstbevattningen. Flodernas vattenanvändning skapar idag också konflikter med uppströms liggande Tadzjikistan och Kirgizistan, som helst vill använda vattnet till kraftgenerering på vintern, medan Uzbekistan föredrar att vattnet magasineras vintertid för att kunna användas i jordbruket på sommaren.

-Problemet skapar ständiga spänningar med bland annat stängda gränser som följd. Dessutom förekommer konflikter om vatten på lokal nivå i Ferganadalen, där de godtyckliga och komplicerade landgränserna är ett arv från sovjettiden, bedömde Hallgren.

Utrikespolitiskt väljer Uzbekistan att i största utsträckning gå sin egen väg. Det innebär att landet visserligen formellt är medlem i de flesta regionala och internationella samarbetsorganisationerna, men ofta inte deltar aktivt i dessa. Inte minst gäller det för närvarande de rysslandsledda ekonomiska och säkerhetssamarbetena EurAsEC respektive CSTO som Uzbekistan på sistone aktivt försökt motarbeta.

-Samtidigt öppnas nu upp för ökat samarbete med NATO och USA, som tidigare haft sanktioner mot den uzbekiska regimen, och en bas upplåtes för Tysklands Afghanistaninsats. Samarbetet med EU är i stort sett minimalt på grund av Uzbekistans dåliga facit i människorättshänseende. I rådande situation förblir Ryssland en viktig handelspartner, men genom isoleringen har också samarbetet ökat med asiatiska länder som Kina, Indien och Sydkorea..

Tadzjikistan – ett land på randen till krigets Afghanistan.

Tadzjikistan har en besvärlig geografi med höga berg och omkringliggande stäpper. Därigenom har islams utveckling i området perodvis präglats av isolering som efter upptäckten av sjövägen till Indien och därmed slutet på den omfattande handeln längs sidenvägen och fram till Rysslands erövring av Centralasien under senare delen av 1800-talet. Även den sovjetiska perioden mellan 1930 och 1980 präglades av isolering.

Ämnet Tadzjikistan behandlades på ett seminarium i ABF-huset med OSSE-nätverket och Sällskapet för Studier av Ryssland, Öst- och Centraleuropa samt Centralasien som medarrangörer.

Tadzjikistan är en av de fattigaste republikerna från före detta Sovjetunionen som drabbades av ett inbördeskrig efter självständigheten 1992. Idag hotas stabiliteten på nytt under inflytande av händelserna i Afghanistan.

-Rysslands erövring, utbyggnaden av järnvägen och förbättrade ångbåtsförbindelser medförde att det område som idag utgörs av Tadzjikistan fick betydligt bättre förbindelser med omvärlden än tidigare. Det bidrog till att böcker och tidningar från andra delar av den muslimska världen nådde regionen, sa Franz Wennberg, doktorand vid Uppsala universitet och Tadzjikistankännare.

På 1920-talet stängdes Sovjetunionens och den nybildade sovjetrepubliken Tadzjikistans gränser. De religiösa skolorna stängdes och deras ekonomiska tillgångar togs i beslag. Lärare och elever återvände till sina hembyar. I största hemlighet fortsatte en del att bedriva religiös undervisning. De böcker som användes i undervisningen var tryckta eller skrivna innan 1920.

-Böckerna gick från generation till generation och vårdades ömt, berättade Wennberg.

-I samband med andra världskriget ändrade Moskva sin politik gentemot islam.  Det innebar att man istället försökte institutionalisera kontrollen över muslimerna. Den Andliga Administrationen för Centralasiens Muslimer tillskapades i Tasjkent i Uzbekistan med underavdelningar i de andra centralasiatiska republikerna. Viss religiös utbildning med ett fåtal utvalda muslimer började bedrivas först i Bukhara, sedan i Tasjkent.

-Sovjetunionen blev mera utrikespolitiskt aktivt från och med 1960-talet. Den Andliga Administrationen blev då även ett utrikespolitiskt instrument. Fortfarande behölls kontrollen över den statligt sanktionerade utbildningen, och kontrollen avsåg såväl informationsflödet som vilka som skulle ges tillstånd att resa utomlands, fortsatte Franz Wennberg.

Det skulle visa sig omöjligt att kontrollera informationsflödet och resandet efter Sovjetunionens invasion av Afghanistan 1980. Kriget i Afghanistan och Sovjetunionens upplösning innebar att gränserna åter öppnades och att intresset för islam växte.

-Därefter har islam i Tadzjikistan på många sätt åter utvecklats under stark påverkan av vad som sker i andra muslimska länder runt om i världen, avrundade Franz Wennberg.

Den suveräna staten Tadzjikistan är 20 år gammal.

Innan Sovjetunionen upplöstes för 20 år sedan har det aldrig funnits en suverän stat med namnet Tadzjikistan eller någon annan stat med samma territoriella utbredning. Ryssland fick kontroll över området först genom sin militära expansion i slutet av 1800-talet.

-Starka antiryska stämningar rådde i Centralasien även efter tsarmakten störtats och Sovjetunionen börjat etableras från 1917. För att dämpa motståndet skapade sovjetledarna fem nya delstater i Centralasien som formerades kring de fem största etniska grupperna uzbeker, kazaker, tadzjiker, kirgizer och turkmener. Därmed ignorerades den ekonomiska verklighet som legat bakom tidigare statsbildningar i Centralasien – de hade i allmänhet kommit till kring de naturliga vattensystemen och berg och öknar hade tjänat som naturliga gränser, berättade Torgny Hinnemo, journalist, författare och en av Sveriges främsta kännare av Centralasien.

Den nya staten Tadzjikistan genomkorsas av ett par bergskedjor som det traditionellt varit omöjligt att ta sig över vintertid, den ena med toppar på över 5 000 meter, den andra med över 7 000 meter över havet.

-När huvudstaden Dusjanbe plötsligt blev viktig efter självständigheten 1991 uppstod därför en politisk tävlan om makten.mellan regionerna som urartade i ett omfattande inbördeskrig 1992-1997. Antalet dödsoffer i inbördeskriget uppskattas till mellan 50 000 och 100 000 människor.

-Kriget fick en religiös överton eftersom muslimerna i den östra regionen Badaksjan oftast tillhörde den shiitiska riktningen, medan sunnimuslimer dominerade i övriga landet. En viktig roll spelade också dalgångarna kring staden Gharm som före den ryska annekteringen varit eget furstendöme under namnet Karategin. Regionen hade försökt återta sitt oberoende i samband med att tsarernas Ryssland omvandlades till Sovjetunionen. När Sovjetunionen bröts upp och Tadzjikistan blev självständigt fick islam en renässans i det gamla Karategin som på det sättet fortfarande visade sitt avståndstagande gentemot de gamla kommunisterna i huvudstaden Dusjanbe, redovisade Hinnemo.

Tadzjikistan som varit fattig delstat i Sovjetunionen drabbades ekonomiskt hårt av inbördeskriget.

-45 procent av Tadzjikistans bruttonationalprodukt, BNP, utgörs av pengar som skickas hem av landets gästarbetare i Ryssland. Den nu 59-årige presidenten Emomali Rahmon kom till makten under inbördeskriget som en kompromiss mellan flera personer med maktambitioner. Med åren har dock Rahmon lyckats spela ut dem mot varandra så att hans eget grepp om statens affärer har stärkts. Rädsla för ett nytt inbördeskrig torde vara ett av skälen till att en stor del av samhället förhållit sig passivt i förhållande till denna maktförskjutning. Vid förra årets kritiserade parlamentsval tillerkändes presidentens eget parti officiellt 55 av de 63 mandaten i parlamentet. Två artificiella partier som styrs från presidentadministrationen fick vardera två mandat. Oppositionens representation i parlamentet består av två kommunister och två representanter för det enda legala islamska partiet i Centralasien, utvecklade Hinnemo.

Liksom i andra centralasiatiska stater fruktar regimen i Tadzjikistan att islam ska fånga upp en del av det missnöje som inte kan kanaliseras genom den hårt begränsade oppositionen.  Det är bakgrunden till en ny lag som instiftades i juni 2011. Enligt den får barn under 18 år inte delta i religiösa aktiviteter som inte auktoriserats av staten.

Tadzjikistan är ett land som trots stora vattenflöden lider brist på elenergi. Elransonering upp till 12 timmar per dygn har beordrats inför vintern. Ett av de befintliga kraftverken används för produktion av aluminium med råvaror som importeras till hög kostnad beroende på transporterna.

-President Rahmon har satsat sin personliga prestige i att fullfölja bygget av världens högsta kraftverksdamm vid Roghun. Hans hopp är att dammen både ska kunna göra landet självförsörjande när det gäller energi och dessutom räcka för export till bland annat Afghanistan. Grannlandet Uzbekistan protesterar dock mot dammen som man både ser som ett hot mot miljön och mot de egna behoven av rikliga vattenflöden för konstbevattning under vårarna. Även internationella institutioner är skeptiska till omfattningen av projektet, och därför har presidenten beordrat alla invånare att köpa aktier som ska finansiera bygget av Roghudammen, tilladeTorgny Hinnemo.

Talibanernas allt starkare position i grannlandet Afghanistan utgör ett hot mot stabiliteten i Tadzjikistan. Innan internationella styrkor inledde operationerna i Afghanistan 2001 hade landet blivit en fristat för väpnade grupper både från Uzbekistan och Tadzjikistan.

Biståndets roll i Tadzjikistan.

Tadzjikistan får mindre bistånd än flera andra forna sovjetrepubliker. År 2006 motsvarade det internationella biståndet till Tadzjikistan 36 US dollar per person, medan det samtidigt uppgick till 69 US dollar till Georgien och 46 US dollar till Moldavien.

Givarna domineras av de internationella finansinstituten, utvecklingsbanker som Världsbanken och den Asiatiska utvecklingsbanken. Den internationella Valutafonden spelar också en viktig roll. Under senare år har EU ökat sitt bistånd till Tadzjikistan. USA och Schweiz är andra viktiga biståndsgivare liksom Tyskland, Japan och Storbritannien. Många FN-organisationer finns på plats, bland annat UNDP, Unicef, Världshälsoorganisationen, FNs livsmedelsprogram (WFP) och FNs flyktingorganisation, UNHCR. Ett antal internationella enskilda organisationer arbetar i landet, bland andra Rädda Barnen, Oxfam, Aga Khans olika utvecklingsorganisationer, Acted och Mercy Corps.

-Under senare år har samarbetet med andra länder blivit allt viktigare, till ex empelmed Kina, Iran, Turkiet, Saudiarabien och Sydkorea. Kina finansierar och bygger vägar, Iran bygger vägar och har intressen inom byggsektorn, turkiska företag är aktiva inom byggsektorn. Ryssland har intressen bland annat inom energisektorn och i det stora antalet gästarbetare som finns i landet från Tadzjikistan. Remitteringar från tadzjiker som arbetar utomlands uppgår till nära hälften av landets BNP, vilket är betydligt mera än det samlade biståndet, redovisade Eva Lithman, tidigare chef för det svenska biståndskontoret i Dushanbe.

-Biståndet är splittrat. På initiativ från Sverige med början 2006 har ett antal givare försökt samordna sina insatser för att öka biståndets genomslag och resultat, tillade Lithman.

Det svenska biståndet till Tadzjikistan och Centralasien började i mitten av 1990-talet med stöd till ett program för den hotade Aralsjön. Ett mera utvecklat samarbete startade i Kirgizistan i slutet av 1990-talet och byggde på de tidigare erfarenheterna av svenskt samarbete i Östeuropa.  Samarbetet med Tadzjikistan påbörjades senare och startade med humanitärt bistånd under det svåra inbördeskrig som formellt avslutades 1997.

Det svenska biståndet har varit inriktat på grundläggande utvecklingsområden: hälsovård, jordbruk och demokratisk samhällsstyrning. Sammanlagt har det svenska biståndet till Tadzjikistan uppgått till cirka 500 miljoner svenska kronor. Ett stort program bland annat tillsammans med Världsbanken har förbättrat primärhälsovården i vissa delar av Tadzjikistan. Unicef har med svensk finansiering förbättrat situationen för utsatta barn.

Jordbruket spelar stor roll för den ekonomiska utvecklingen. Det svenska lantmäteriverket har därför arbetat med sina tadzjikiska kollegor för att förbättra fastighetsregleringen, ett motigt arbete inom ett område med många starka intressen.

Sida gav också ett mångårigt stöd för att utveckla veterinärväsendet i syfte att förbättra djurhälsan och produktiviteten inom djurhållningen. Jordbruk är en nyckelnäring, över 70 procent av befolkningen försörjer sig på jordbruket där bomull varit en dominerande gröda.

Svenska experter arbetade med sina kollegor för att förbättra kvaliteten på utsädet och för att få fram sorter som bättre kan klara av klimatförändringar. Ett syfte har varit att öka lönsamheten för alternativa grödor till bomullen som haft många negativa konsekvenser inte minst för miljön. En genbank har byggts upp med svenskt stöd och kommer att underlätta för Tadzjikistan att ta tillvara sina växtgenetiska resurser.

Ett annat program var att bidra till att utveckla en välbehövlig livsmedelsindustri med grund i tomatodling och mejeri.

-Det programmet fick avbrytas eftersom det inte gav de önskade resultaten inom den korta tid som stod till buds.

-Ett program för att förbättra den offentliga statistiken i landet har varit framgångsrikt. Det svenskia stödet var avgörande för att lyfta fram problemen med korruptionen i landet, menade Lithman.

-Sverige har nu avslutat utvecklingssamarbetet i Centralasien och i augusti 2010 stängdes ambassadkansliet i Dushanbe efter bara sex års verksamhet. Utvecklingssamarbetet i Tadzjikistan har givit en del goda resultat. Men det har också varit komplicerat och på vissa områden har inte de förväntade kortsiktiga resultaten uppnåtts. Trots detta anser jag att det svenska beslutet att dra tillbaka stödet till regionen är olyckligt. Stängningen av kansliet innebär bland annat att Sverige minskat sina möjligheter att påverka utvecklingen i Tadzjikistan och i övrigt i denna konfliktfyllda och strategiskt viktiga region, sammanfattade Eva Lithman.

Inledningsvis under sessionen om jämställdhet poängterades att fokus för aktörer inom OSCE-regionen bör ligga på både lagstiftande och politiska insatser för att nå jämställdhet mellan män och kvinnor, och att ODIHR:s verktyg, som ”action plan for the promotion of gender equality”, kan vara ett effektivt stöd för deltagande länder. Många talare gjorde tydligt att mycket finns kvar att göra för att en verklig jämställdhet ska kunna anses implementerad på alla nivåer i samhällen runt om i regionen. Specifikt uppmärksammades att våldet mot kvinnor är en bred fråga om mänsklig säkerhet, och ett omfattande och verkligt problem i OSCE-regionen.

En av de mest intressanta och inspirerande slutsatserna som jag kan dra efter årets HDIM är att inget land förnekade att problem som rör exempelvis våld i hemmen existerar. Det är första gången som detta händer, något som även uppmärksammades under den avslutande sammanfattningen av plenarmötet. ”Nu medger alla länder att det finns problem. Det är extrem progress”, poängterade Sonja Loker, chef för CEE-nätverket för genusfrågor i Slovenien.

Moderator för sessionen var Wendy Patten, Special representative för genusfrågor inom OSCE. Sammanfattningsvis poängterade hon fyra viktiga aspekter;

-       Vikten av det för sammanhanget helt oundvikliga – att regeringar och det civila samhället behövs och behöver samarbeta för att öka jämställdheten mellan män och kvinnor inom alla nivåer.

-       Våld mot kvinnor, framförallt i hemmen, är ett viktigt fokusämne för den här delen av konferensen, och målsättningen från Wendy Patten är solklar; ”Lagstiftningen måste implementeras och förverkligas i alla länder”, säger hon med eftertryck, och betonar att det är särskilt utmanande i tider av ekonomisk osäkerhet.

-       Ett tredje fokusområde är FN:s säkerhetsresolution 1325, om kvinnor, fred och säkerhet. Den antogs av säkerhetsrådet år 2000, och elva år senare finns fortfarande mycket kvar att göra för att resolutionen ska bli verklighet.

-       Till sist framhöll Wendy Patten att frågan om representationen av kvinnor i politiken ständigt är aktuell i regionen.

Sonja Loker, chef för CEE-nätverket för genusfrågor i Slovenien, som introducerade sessionen fyllde i och konkretiserade problemet. Kvinnor i folkvalda församlingar utgör hälften eller fler i två länder i världen. I OSCE-regionen är det endast Andorras parlament som representeras av (marginellt) fler kvinnor än män. I hela OSCE-regionen utgör kvinnorna i snitt endast 22 procent av de folkvalda. ”Det här är en demokratifråga”, betonade Lokar. Hon menade att fokus måste flyttas för att metoder som kvotering inte ska bidra till att göra kvinnor till offer snarare än aktörer. ”Jag är inget fan av de här radikala och mekaniska metoderna”, säger Sonja Lokar om just kvotering.

Hennes främsta förslag var att:

-       Sprida ”best practices” för att fler ska kunna använda redan beprövade och framgångsrika insatser.

-       Ge mer stöd till att utveckla processer för politiska val som kan underlätta ökad jämställdhet, inklusive bättre tillgång till information.

”Som nämnts tidigare så är detta enormt viktigt särskilt i kristider”, avlsutade Sonja Lokar.

Efter denna inledning öppnades golvet upp i plenarsalen. En NGO från det tidigare ordförandelandet Kazakstan refererade situationen när det gäller jämställdhet i riksdagen där – kvinnorna utgör 0 procent. Organisationen uppmärksammade också fallet med advokat Natalia Nasanova som nyligen dömdes till ett sexårigt fängelsestraff i Kazakstan för att hon försvarade oljearbetande kvinnors rättigheter. En annan fristående organisation från Kazakstan tog senare under sessionen upp ännu ett allvarligt hot mot mänsklig säkerhet och jämställdhet i landet; de uppgav att våld mot kvinnor i hemmet förekommer i en av fyra familjer. Det finns inget förtroende för myndigheter och kontroll och uppföljning av det här problemet är centrala åtgärder som måste till, enligt den kazakstanska organisationen.

Flera nordiska länder, däribland Island, men även Kanada uppmanade de andra deltagande länderna att arbeta för att implementera OSCE:s handlingsplan för jämställdhet och andra dokument, samt fokuserade på att deltagande länder ska införa nationella handlingsplaner för FN:s säkerhetsresolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet. Norge redogjorde frankt för ojämställdheten inom landet i form av löneskillnader mellan kvinnor och män. ”Jämställdhet är mer av en slogan för festliga tillfällen än verklighet”, menade Norges representant. Han gav också ett helt nytt förslag som uppmärksammades i den avslutande sammanfattningen av sessionen: Att OSCE behöver en ny handlingsplan för jämställdhet och genusfrågor.

USA:s representant framförde kritik till en rad länder för att de inte har lagstiftning när det gäller exempelvis våld mot kvinnor i hemmen. Bland annat uppgav representanten att Azerbadzjan har antagit en lag som förbjuder våld i hemmet, men ifrågasatte implementeringen av den då det fortfarande är svårt att åtala och döma någon för detta brott. Kritik framfördes också till Ryssland på grund av att landet saknar en definition av våld mot kvinnor i hemmet, och att det fortfarande ofta anses vara en ”family matter” som staten inte ska lägga sig i. Armenien, Azerbadzjan, Georgien, Kosovo, Ukraina och Tadzjikistan uppmanades införa lagar mot våldtäkt på makar. Tadzjikistans representant uppgav att landet har ratificerat de flesta internationella handlingar på området, men menade att “det betyder inte att de är implementerade eller effektiva”.

När ordet kom till Ryssland bekräftades till viss del kritiken från USA som befogad. Jag fick intrycket av att det fortfarande är ett starkt fokus på att våld i hemmet är något privat, bland annat genom att representanten under hela talet benämnde problemen som ”familjeproblem”. Representanten betonade att det är viktigt att utplåna grundorsakerna till våldet mot kvinnorna och Ryssland välkomnade internationellt samarbete, och erkände att det är för tidigt att prata om ”genuin jämställdhet” i landet.

I den slutliga sammanfattningen återgav Wendy Patten de fokusområden som diskuterats mest frekvent under dagen:

-       Våld i hemmen

-       Våld mot kvinnor generellt

-       Kvinnlig representation i folkvalda församlingar och politiken/kvinnor som ledare

-       FN:s säkerhetsresolution 1325 om kvinnors roll i fredsprocesser

Hon nämnde slutligen, om än mycket kort, en viktig del av diskussionen som utelämnats under sessionen; mäns roll som aktörer för att främja och marknadsföra jämställdhet mellan män och kvinnor. Hon uppmanade till att “make it a reality!”

Och det övergripande målet enligt Wendy Patten: Hållbarhet.

Ett sidoevent som jag bevakade var Womens role in peace processes and post conflict rehabilitation. Andrea Vesa, human rights officer inom OSCE/ODIHR inledde seminariet. Hon uppmanade deltagande länder i OSCE att vidta följande åtgärder för att underlätta implementeringen av FN:s säkerhetsresolution 1325 och Kvinnokonventionen, CEDAW.

-       Nationella handlingsplaner där alla olika aktörer inkluderas och samarbetar.

-       Mätbara verktyg och indikatorer för att kunna följa upp utvecklingen.

-       Inkludera tidsplan och budget i planen för arbetet med 1325 och CEDAW.

Löjtnant Olga Scripovscaia var den första kvinnliga officeren från Moldavien att tjänstgöra i Liberia. Hon gav under seminariet om kvinnors roll i fredsprocesser sin inblick i utmaningarna och vinsterna i att vara kvinnlig soldat och officer. ”Kvinnor är av naturen inte kapabla att tänka strategiskt eller att göra strategiska analyser och de kan inte leva under de förhållanden som soldater gör”, säger hon om de mest frekventa fördomarna som hon har mött. Hon har ständigt och genom hela sin karriär slagits mot de här stereotyperna och tvingats överbevisa sig själv gång på gång för att accepteras som en “framgångsrik och professionell soldat” som hon uttrycker det själv. Olga Scripovscaia har också sett de många styrkorna med kvinnliga soldater och “peacekeepers”, exempelvis upplever hon att de oftare kan kommunicera bättre med det civila samhället och kvinnor i konfliktområden.

Pekka Haavistu, riksdagsledamot för Miljöpartiet i Finland och utrikesdepartements specielle representant för konflikter i Afrika (med fokus på Sudan och Somalia), berättade under samma seminarium om sina erfarenheter från fredsinsatser i flera delar av världen, utanför OSCE-regionen. Fler och fler konflikter är asymmetriska och mycket komplicerade. De bygger inte på en enskild väpnad konflikt mellan stater och mellan soldater med en enskild orsak, utan snarare ett nät av sammankopplade orsaker och statliga såväl som icke-statliga aktörer. Det här innebär att mänskliga rättigheter i större omfattning inte respekteras och civilbefolkningen i större utsträckning drabbas. Den blir offer och en del av den strategiska krigsföringen hos de stridande grupperna. ”Rebellerna i Darfur vet inte om att det finns regler för krig, de vet inte att de kan dras inför rätta, inte ens vad ICC, International Criminal Court, är”, säger Pekka Haavistu och betonade att reglerna för krigföring till följd av detta inte respekteras.

Ett talande exempel på konflikters närmast ironiska komplexitet är Somalia. ”Samma båt som FN betalade för genom the World Food Program för att fiskare i Somalia skulle kunna arbeta, används nu för piratverksamhet”, berättar Haavistu.

Han tog också upp den skrämmande verkligheten om barnsoldater i de delar av Afrika där han har arbetat, där många unga män och pojkar står i kö för att vara med i rebellgrupper eller arméer. ”Det bygger inte alls på tvång”, menar han. Men trots att det inte bygger på direkt tvång frågar jag mig vilka förutsättningar för att göra ett fritt och självständigt val pojkarna har.

Haavistu påpekade att konflikter är oerhört svåra att lösa om inte grannländerna är med på tåget. För att gestalta hur komplext det kan vara att “lösa” en konflikt förklarade han att en person som är eftersökt av ICC misstänkt för internationella krigsbrott i norra Sudan kan vara en nyckelperson i diskussioner om fred och självständighet i södra Sudan.  Enligt Pekka Haavistu är kvinnorna en stark kraft i fredsprocesser. Då män enligt hans erfarenheter ofta fokuserar på makten, rättvisan och kompensationer, ser kvinnor mer prestigelöst och försonande på situationen. Han frågade sig slutligen retorisk om ett ”självständigt” civilt samhälle verkligen kan existera, och menar att de civila aktörerna ofta manipuleras av stridande parter och att det kan vara mycket svårt att stå emot löften och hot.

Linn Ehde

Återigen fick jag förmånen att delta i OSCEs årliga konferens HDIM i Warszawa och denna gång låg fokus på massmediefrågor, roma och sinti- journalister samt partnerskap mellan stater och roma-sinti-företrädare . Det intressanta är att som romsk deltagare har man möjlighet att lyssna och delta i både det officiella OSCE-mötet och den romska inofficiella sammankomsten. Man får då information och kunskap från skilda källor och skilda områden som rör de romska frågorna.

Det officiella HDIM-mötet

Vid den officiella sammankomsten som var den 5 oktober så låg samtalsfokus på det som rör massmedia och deras sätt att förmedla väsentliga budskap om romer och sinter. Man poängterade att massmedia generellt inte alltid gav en korrekt bild om de överfall och våldshandlingar som romer och sinter blir utsatta för.

Man ansåg att det var viktigt att stödja de romska journalisterna då de ändå ansågs vara de som på ett sakligt och rättvis sätt kunde förmedla oroligheter etc. som romer och sinter utsattes för. Massmedia är trots allt ett väsentligt verktyg för att på ett opartiskt och sakligt sätt lyfta fram det som sker och händer i de berörda länderna. Detta med tanke på den allt mer infekterade romska förföljelsen och våldhandlingar där flertal romer mist livet och den senaste tidens allt mer påtagliga och systematiska utsatthet. Alla höll därmed med om att man måste säkerställa och stärka romers egna massmediala informationsrätt så att korrekt information når allmänheten och detaljer som är av stor vikt vid bedömning och mottagande.

Man belyste också med oro de allt mer systematiska och synliga våldshandlingar som riktades mot romer och tillkännagav att bl.a. i Ungern, Slovakien och Bulgarien så hade dragiska våldshandlingar utövats. Där en tydlig trend av ökad fientlighet synliggörs i konkreta våldshandlingar. I Ungern hade man misshandlat 7 romska ungdomar oerhört allvarligt och i Slovakien hade man hällt bensin över en romsk mamma och tänt på.

Den senaste tidens systematiska incidenter av grovt och livsberövande våld mot romer verkar vara initierade av såväl enkla bönder, vanliga stadsbor, poliser och extrema nationalister. De utnyttjar bland annat vår tids osäkerhet i samband med den ekonomiska och politiska krisen och utmålar skickligt den mest sköra gruppen dvs. romer som en symbol för det som sker i landet.

Polisen ser på händelserna med ointresse och ger därmed öppna händer för extremistgruppers som anser sina handlingar som rättsliga. Denna nonchalans bidrar då även till att icke romska journalister återger endast en förmildrad bild av verkligheten och undanhåller gärningarnas allvar. Att använda våld, terror och handgripligheter är och blir allt mer vanligt i de berörda länderna och samhällena. Samtidigt som lågkonjunkturen, arbetslösheten och övriga samhällsoroligheter bidrar till ökat våld mot just romer tycks varken polis, myndigheter eller internationella organ bry eller oroa sig särskilt mycket för detta.

Vi kunde även märka att intresset i den samlade företrädarskaran var synligt bristande då endast 12 företrädare för staterna av 40 fanns på plats under eftermiddagen.

Vi ställde en motfråga till den som ledde mötet dvs. ordförande om vad man hade för handlingsplan i det som rörde de alltmer tätare våldshandlingar som riktades och utövades mot romer. Så fick vi snart veta att det inte fanns någon handlingsplan eller åtgärdsplanering.

Eftersom ingen plan finns stärks alltmer en befogad oro bland romer som ser en strukturell verklig problematik som direkt äventyrar romers liv och hälsa. Detta hotar inte bara enskildas fysiska säkerhet och trygghet utan även hela grupper oavsett var man bor. Om romer okontrollerat öppet hotas och tillåts att utsättas för mord och misshandel så äventyras rättsäkerheten och felaktiga signaler förmedlas dvs. det är lugnt vad än man gör så länge målgruppen är romer.

Något måste därför göras omgående, handlingsplan måste skapas och tas fram, krisgrupper som omgående kan sättas in och tillsättas när allvarliga övergrepp sker mot romer. Annars riskeras även den övergripande stabiliteten och våra staters trovärdighet som demokratiska och multietniska samhällen baserade på rättsstatsprincipen rubbas.

Den romska sammankomsten

Vid den romska samlingsträffen var orden och budskapen allvarliga. Man kunde klart och tydligt se såväl rädslan som oron hos de närvarande. Budskapet som förmedlades var av största allvar och högaktuellt. Samtidigt som mötet präglades av misstro fanns också en insikt om att man måste få myndigheter att agera tillsammans med oss romer.

OSCE har i ett uttalande varnat för ökad fientlighet mot romer i Europa med våld och extrem nationalism. Denna varning är redan en verklighet och vardag för Europas skilda romer. Ungdomar blir misshandlade och dödade, kvinnor våldtagna och frihetsberövade, romer blir förföljda och utslängda, man diskriminerar romer allt mer öppet och systematiskt och flertal är redan hemlösa och utfrusna. Romer saknar helt och hållet samhällsskydd och trygghet trots medborgarskap.

Frågan är endast hur långt ska detta få fortgå innan man agerar eller hur mycket ska man tillåta att detta oacceptabla sprids innan man ser allvaret i vad som håller på att ske. Hur många romer ska behöva mista livet innan man vaknar. Vi kan bara hänvisa till den nedanstående texten:

”Historien är full av varningar om konsekvenserna av intolerans i multietniska samhällen. Våld måste konfronteras på både politisk och rättslig nivå. Brottsbekämpande organ bör ges fullt stöd i att utreda och väcka åtal mot misstänkta förövare av våld, vilket garanterar rättvisa rättegångar. Om detta inte sker omgående, kommer trovärdigheten och legitimiteten hos demokratiska institutioner urholkas och förmågan hos samhällets innehålla våld och lösa konflikter kommer att försvagas. ” – Citat Valdemir -

Man skulle kunna förvänta sig att det i liknade fall borde vara en självklarhet att statliga myndigheter och alla politiska aktörer skulle ha någon form av krishantering eller åtgärdskoncept men vi vet att det fortfarande inte finns. Myndigheterna bör fördöma hat och marginalisering och säkerställa en grundläggande trygghet och full respekt för rättigheterna för alla sina invånare då även den romska.

Romernas egna reflektioner om det som sker och händer i Europa

Romerna själva reagerar med stor befogad oro över den som de nu tolkar fria antiziganistiska utveckling som blir allt mer synliga och utbrett. Trots alla så kallade säkerhetsåtgärder som rör skilda grupper så förbises just romer. Man har inte samma rättskydd som övriga medborgare.

Europa hyser en stark missaktning för romer och romerna själva konstaterade att antiziganism tydligen är den enda socialt accepterade rasismen. Förutom att den senaste tidens incidenter av antiromskt våld verkar initieras av extrema nationalister, som utnyttjar osäkerhet förknippad med den ekonomiska krisen och politisk osäkerhet i vår tid så handlar det om en historisk konflikt mellan bofasta och nomader.

Romerna var överens och konstaterar i samtalsdialog att det råder en alltmer allvarlig oacceptabel våldsstrukturell rasism mot romer i de europeiska samhällsstrukturerna likväl som i övriga skilda länder. Om man inte gör något åt det kan vi absolut hamna där vi var på 1930-talet. Myndigheter, politiker, ministrar etc. kanske inte ser förtrycket som sker i deras länder så väl men varje rom vet att när de går ut genom ytterdörren på morgonen så träder de in i fiendeterritorium.

Gruppen var med tungt sinne överens om att antiziganismen var och är den enda form av rasism man inte från myndigheters sida var villig att förebygga eller bekämpa i dag. Detta då det ju saknas konfliktlösningar, det saknas handlingsplan, det saknas åtgärdspaket, det saknas handlingskraft eller kunskap. Ingen polis, domstol eller rättsäkerhetsinstans vill tydligen kännas vid problematiken, utan hatvåldsbrotten, rasismen och antiziganismen får fritt utvecklas och gro. Frågan är endast hur många romer måste gå åt och betala priset innan man reagerar.

Det som framkom vid mötet är tydligt:

1. Länderna måste ta fram en handlingsplan och krispaket för att kunna bemöta de grövre våldsbrottsligheter som riktas mot romer.

2. OSCE måste förnya och se över det nu föråldrade allmänna handlingsplan som framtogs i Manchester 2003

3. Romer måste tilldelas resurser så att de själva också kan förebygga dessa våldshandlingar

4. Romska kvinnor och barn måste skyddas från våld, våldtäkt, misshandel och kränkningar.

5. Rättsväsendet måste ta större ansvar och verkligen fördöma all form av romsk kränkning, våld och förföljelse

6. EU måste både intensivare, systematiskt och tydligare sätta krav på medlemsländerna i frågor som rör romer och sinter i vad gäller skydd, påföljd av lagbrott, romers rätt att medverka i frågor som rör romers delaktighet –integration – hälsovård – utbildning – arbete och bostad.

7. Romska rättsfall måste kunna tas upp i EU-domstolen.

EU:s romastrategi för 2020

Naturligtvis välkomnar Europas romer EU-ramen för nationella strategier för integrering av romer fram till 2020 och de socialekonomiska åtgärder som ska förbättra romernas sociala leverne.

EU uppmanar medlemsstaterna att utarbeta nationella strategier till slutet av år 2011. Medlemsstaterna ska avsätta tillräckliga medel i sina nationella budgetar men också kunna få EU-finansiering.

Däremot är det beklagligt att man fortfarande år 2011 inte för en direkt dialog eller en dialog i nära samarbete med oss romer, utan man fortsätter att föra dialoger, strategiplaneringar med mera ovan romers huvud. Trots att denna form av åtgärdstagande och praktiserande äventyrar såväl romers åtnjutande av mänskliga rättigheters grundprincip som demokratin.

Detta leder endast till fortsatt misstro och därmed riskeras romer att behandlas som objekt i stället för subjekt i den tilltänkta 2020 strategin.

De församlade menade att, trots att man vid dessa ministersammankomster poängterar och fäster stor vikt vid att medlemsländerna måste först och främst se till att romerna inte utsätts för diskriminering utan behandlas som alla andra EU-medborgare (med lika tillgång till alla grundläggande rättigheter enligt vad som fastställs i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna), så görs detta inte konsekvent.

Man bör även ta hänsyn till att behoven hos skilda romska grupper varierar, med andra ord fattigdom som fenomen kan ha ett socialt proportionellt samband. Behoven hos människor är olika och deras möjligheter att få tillgång till den regionala utvecklingsverksamhet som planeras i de regionala och lokala utvecklingsprogrammen är inte lika. Anledningen är att romska byar kan stå utanför stadsplanering, utan elektricitet, saknar ordentliga vägar, renhållning och kollektivtrafik och så vidare. Fattigdom och utmaningar kan visas relativt annorlunda, detta är anledningen till att dessa program inte nödvändigtvis täcker och inkluderar romer om de inte ses som en tydlig målgrupp på alla nivåer i de nationella reformprogrammen. Dessutom behövs riktade speciella positiva åtgärder i vissa fall där romer tex. är i underläge i förhållande till andra medborgare.

Tiggeri

Vårt moderna sociala system, både nationella och internationella regelverk har av skilda orsaker stängt ut romer, i flertal länder beskylls de för lösdriveri, tjuvar och kriminalitet. Dessa människor ses inte som mänskliga levande varelser som förtjänar att behandlas lika med andra människor. Tiggeri är en gammal företeelse i många europeiska regioner. Att ge allmosor har tillhört vissa religioner i århundraden. Men till exempel i norra Europa och i många välfärdsstater ses inte tiggeri som ett legitimt sätt att tjäna sitt uppehälle.

Många EU-medlemsstater har redan just i detta avseende utarbetat administrationsverktyg och juridiska regler som gör att tiggeri betraktas som en brottslig handling. Med andra ord folk som lider av fattigdom och social marginalisering eller saknar arbete eller annan försörjningskälla betraktas därmed som kriminella Trots att denna situation är ett resultat av hundratals år av förföljning, bristande utbildning och arbetsmöjligheter samt utanförskap och institutionaliserad rasism, så bemöts detta som brottslighet.

Det under de senaste åren snabbt växande tiggeriet  på gatorna i storstäderna i rika väst är en av de mest obehagliga, nertystade och politiskt känsliga frågorna i dagens Europa.

Även vi bofasta romer som lever i välfärdsländer anser tiggeriet vara ett känsligt problem då det vi byggt upp kan raseras av de romer som fortfarande reser land och rike runt. Vi vet med säkerhet att dessa romer som tvingas tigga för sin försörjning inte alltid lyckas få ihop så att det räcker till att försörja familjen. Det är då de kriminella kompletteringarna inträder och skapar naturligtvis stora problem och bryter mot lagar. Vi bofasta får då oftast ta smällen och lida för konsekvenserna. Vi skulle därför behöva redskap för att förebygga och stoppa detta försörjningssätt som inte alltid är så ärligt motiverat. Samtidigt som det bidrar till flertal onödiga missförstånd och konflikter.

Frågan om nationella och EU-medborgarskap, jämlikhet, respekt för befintliga internationella mänskliga rättigheter och andra icke-diskriminering regler är alla bundna tillsammans. I Europa blir snabbt ojämlika och socialt åtskilda i olika samhällsklasser, där rika kan njuta av rättigheter och fattiga ses inte som förtjänar samma rättigheter.

Därför är romernas fråga: Bör frågan om EUs interna invandring åter öppnas och undersökas för uppdatering av medlemsstaterna och kommissionen i samråd med företrädare för de berörda?

Gruppen migrerande romer är inte homogen. Bland dem finns också familjer som vill ha mer permanent migration. Det är viktigt att varje utvisning bör ske i enlighet med internationell lagstiftning om mänskliga rättigheter och fullt ut respektera värdigheten hos de r berörda individerna.

Sammanfattning

• Europeiska unionen bör fullt ut stödja romer i de frågor som är aktuella och, vid behov, skall man om det behövs bevaka och uppmana medlemsstaterna att vidta de åtgärder för att förbättra romernas ställning som de har åtagit sig att efterleva. Man bör med respekt och behjälplighet stödja och motta de romer som rest in i landet.
• Europeiska unionens medlemsstater bör vidta lämpliga åtgärder för att sprida information om unionsmedborgarnas och familjemedlemmars rättigheter och skyldigheter på de områden som omfattas av direktivet om fri rörlighet, i synnerhet genom informationskampanjer via nationella och lokala medier och andra kommunikationsmedel (artikel 34 i direktiv 2004/38/EG). Information om kraven och processer för att utöva sina rättigheter som EU-medborgare bör också ingå.
• Lokala och regionala myndigheter bör uppmuntras att arbeta med relevanta lokala myndigheter, det civila samhället (däribland romer) och lokala arbetsgivare, att utveckla och genomföra åtgärder som specifikt stöder integrationen av romska medborgare på den lokala arbetsmarknaden. Likaså bör lokala och regionala myndigheter uppmuntras att skapa nätverk av kommuner som har romska migrerande befolkningar för att skapa ett forum för utbyte av bästa praxis om förvaltningen av romska invandrare. Roma i stort liksom de migrerande romska företrädare bör vara fullt delaktiga i denna process.
• Samarbete och säker kommunikation mellan myndigheter (till exempel social-, hälso-, polis-och utbildningsmyndigheter,) med de länder som de berörda kommer ifrån ska gälla vid såväl för avresa som ankomst. Kännedom om och kring omständigheter är av stor vikt och bör ökas för att få en realistisk bild, och för att öka noggrannheten i informationstjänster. Migrerande romer som är EU-medborgare bör behandlas som individer och potentiella arbetssökande i de länder de anländer till. Även om romerna ofta reser i grupper bör kollektiva åtgärder (som utvisningar) inte utföras.
• Europeiska kommissionen bör snabbt inrätta en permanent gränsöverskridande enhet för att samordna, övervaka och utvärdera genomförandet av de nationella romska strategierna. Denna samverkan bör främja direkt medverkan av romer i den politiska utvecklingen på både nationell och EU-nivå.

This year I had the precious opportunity to participate as a representative of the Swedish OSCE network to the HDIM in Warsaw for two days, 29^th and 30^th of September. This was interesting for me as I have been previously working for the Permanent Mission of Italy to the OSCE in Vienna, hence I had an insight of all the different OSCE activities and also of the most crucial aspects of them. This was my first time at the HDIM anyway, therefore I was very eager to see this year’s outcome and the discussions around the two topics I was most interested in: freedom of movement and the electoral observation.

On September the 29^th the session started at 10 am with the discussion on the specifically selected topic of “Freedom of movement”. The participants were briefly addressed by Janez Lenarcic, the ODIHR Director, followed by the first introducer Dr Joanna Fomina, Coordinator of the Friendly EU Border project, who gave a first introduction of the issues at stake. In her introduction Dr Fomina touched numerous topics: the visa facilitation process, the multiple visas issue, the difficulties of getting visas due to the lack of consulates or embassies in certain countries, therefore forcing all those citizens who want to apply for a visa to travel to a third Country. This in particular has been seen as an indirect obstacle to leave the State.

News from the NGOs

NGOs from Kazakhstan denounced the extremely complicate procedure required to apply for a visa, seeing this as a hinder for a free cultural and scientific exchange. They expressed also concern for the denial of participating to international forums outside the Country, and denounced violation of the freedom of movement and assembly and the refusal of medical care to some Human Rights activists.

An Uzbek NGO denounced the existence of exit visas as a clear violation of the freedom of movement: in order to be able to leave their own country they’re required to apply for a visa and the complicated procedure required to get an exit visa often implies the systematic denial for Human Rights activists and journalists to leave the Country, as well as a waiting time ranging from 24 to 30 days.

Belarusian NGOs denounced numerous violations of Human Rights and fundamental freedoms. They mentioned the existence of “black lists” (namely they called them KGB lists) where people were banned from entering the Country, no freedom of information, and existence of so called D lists where Human Rights activists are marked. Some activists denounced to have been kicked out of the Country while observing the elections. They also complained about the high cost of the visa and the inadequacy of existing consulates to apply for visas.

A South Ossetia and Abkhazian NGO denounced the illegal practice of forcing Georgian citizens resident in the occupied territory to renounce their citizenship in order to be given identity and travel documents from the occupying authority. This is, as far as I know, one of the typical “Russification strategies” adopted in many areas (Transnistria, Abkhazia, South Ossetia)

Azeri NGO has denounced the Country to be closed to journalists during the elections and other Human Rights violations and limitations to fundamental freedoms.

The Norwegian Helsinki Committee called upon the western States to grant visas to Human Rights activist because they always are framed, threatened, harassed and rejected the visas in the Countries where they work. As I approached them during the break they told me that many Kazak and Uzbek activists were being registered by cameramen while speaking (presumably sent from their own government to “keep an eye on them”). As this is part of what we can do and have done in Sweden, I suggest we keep ourselves open for those people who have risked their lives, and compromised the ones of their family and friends, in order to let us know what happens in those Countries.

A Turkmen NGO denounced the denial of visas to student who wanted to study abroad, and referred that this same problem was encountered in Uzbekistan. They also called for consideration of the issue of people without a passport, which in their Country is a substantial amount of persons, who do not officially exist for the State and therefore have no access to health or other social services, but they also cannot move anywhere because they cannot even book a train or a bus. They are technically without residence and probably the only identification they have is the old Soviet passport. Lastly they called for a simplified procedure for the Schengen visa.

Finally, the Helsinki Human Rights Committee denounced violent Serbian leaders acting violent in Northern Kosovo on the 27 of September.

The position of Participating States:

The Russian Federation used their intervention to inveigh against “the invisible Schengen wall”, arguing that there is a difference of treatment when it comes to the freedom of movement and the other fundamental freedoms.  They also referred to a Polish proposal to simplify the visa regime with the EU. I have heard this speech numerous times during my internship, and I can say that without doubt the Russians miss an essential argument: freedom of movement is intended as the freedom of individuals to travel without hinders within the Country they are living, not inside or outside other Countries (that is strictly dominion of each single state to decide upon). I therefore totally disagree with the “inequality between rights” they always try to underline for their own privilege. About the situation in Georgia they stated that their troops are there just for peacekeeping purposes.

The USA on the other side condemned without hesitation the existence of “exit visas”, calling directly into cause Turkmenistan, Uzbekistan and Tajikistan, accusing these states to violate the freedom of movement with their internal policy. They continued accusing Romania and the EU States in general of violating the rights of Roma and Sinti by not even recognizing their existence and added that also people without a citizenship should be helped.

Spain intervened to remind the Russian Federation that no EU policy or law violates the freedom of movement and remarking that the existence of entry visas is a national matter.

Belarus and partly Ukraine called for visa liberalization towards the Schengen area, in line with the Russian observations.

Serbia and Albania had a dispute on the recent events in Kosovo (just the 27^th there was an unpleasant incident), and pretty much, in my opinion, went totally off topic, dragging in the dispute some other delegations as well.

Moldova brought up the Transnistrian conflict once again. The area is under military occupation and no people or goods are allowed to pass without the consent of the occupying authority. They remarked that this is not a frozen conflict but “full impunity” and called for the Russian troops to be withdrawn.

Norway spoke about their recent experience after the terrorist attacks saying that they of course have adopted a stricter border control but this is far away from a unilateral visa restriction.

On the right of reply list:

The USA clearly intervened to condemn the Serbian attack in Kosovo, reminding them that they are risking they’re candidature to the EU and exhorting them to respect Human Rights.

Kazakhstan denied all the allegations presented by the NGOs, claiming as a proof of this the presence of many activists from Kazakhstan to the HDIM (and yes, I must say there were many Kazakh NGOs at the Conference, nonetheless that does not prove to me that they are really a democratic regime).

Belarus argued that black lists exist in all Countries, even USA and EU, and continued saying that this is just a measure to prevent abuses from those people who are on the list when they leave the Country. They also complained of the high cost of the Schengen visa.

Serbia even though regretting the use of force proceeded with a “who started first” speech. They repeated that EU membership is of course crucial for them but it has been slowed down by the situation on the field, then they called into cause an intervention on behalf of the CPC and a UN monitoring mission as soon as possible, recalling resolution 1244. They also added that they will never recognize Kosovo.

Albania argued against the Serbian misinterpretation of the Resolution 1244, recalling the recognition of Kosovo.

Russia was calling upon the OSCE to be neutral in the dispute about Kosovo and they called for the UN resolutions in existence to lose the problem.

Georgia argued against the Russian declaration and accused once again the Federation of violating Human Rights in the occupied territories.

On the 30^th of September the session started at 10 am with the specifically selected topic of “Democratic elections and electoral observation”. Already in the early morning I noticed a massive presence of representatives from the Russian Federation, as this is one of the most critical topics for them. NGOs were also present in a larger amount than the day before, as also some delegations had their specialists on electoral observation sitting in the first row. The session was introduced again by Amb. Janez Lenarcic, the ODIHR Director, who served as a moderator for this session.  The introducer for this session was Beata Martin-Rozumilowicz, Head of the ODIHR Election Department.

When it comes to electoral observation there is definitely a strong divergence within the OSCE participating States. Some believe that it is one of the most important activities carried on by the ODIHR but some (for reasons not so difficult to understand) try to put into doubt the objectivity and accuracy of the OSCE observers. The debate during this session certainly underlined the different views on this matter.

News from the NGOs

A Polish NGO called upon their government and parliament to amend their electoral code, in order to respect art 8 of the Copenhagen Document.

Kazakh NGOs were probably the most numerous and active in the debate. They underlined many times that the electoral results in Kazakhstan have been totally planted. They consider the election just a show and they denounced a series of violations, like candidates deleted from the ballots, students expelled from college for not voting, people forced to vote in a certain way under threat. Parties were excluded from the vote through legal expedients. They called for the modification of the electronic voting procedure and for a multi-party representation before the upcoming elections. Some other NGOs stated that in Kazakhstan there is no right to vote, but an obligation to vote, people are literally dragged to cast their votes.

Azeri NGOs have criticized the elections in Azerbaijan and they denounced the violation of the freedom of Assembly.

A Tajik NGO for gender equality has asked for improving the participation of women in the elections, especially in the presidential elections. They suggested that a similar system of quotes like the one existing in Kirghizstan could be of help to achieve this result.  Other suggestions were additional media coverage and funds for those women who wish to run for elections.

Ukrainian NGOs have denounced the undemocratic results of the elections in Ukraine, highlighting that the opposition was harassed, isolated and many candidates were framed for crimes they hadn’t commit.

Turkmen NGOs have expressed their concern about the opposition being able to re-enter the Country, seeing a contradiction between facts and words on behalf of their government.

The National Forum for Ossetia spoke against Georgia, calling for respect of the CES Convention and asking to allow Ossetia to hold their elections. This NGO intervention was counteracted by another NGO who spoke about ethnic cleansing against Georgians in South Ossetia.

An Armenian NGO has criticized the ODIHR to have deemed the elections fair in their Country, while in reality the elections were not genuine and were generally affected by corruption. They also would like to see more women involved in the electoral process.

The Russian Institute of Electoral Law clearly stated that during electoral observations different standards have been adopted and therefore it is hard to identify who is wrong and who is right, but that nonetheless, analyzing the ODIHR reports they have come to the conclusion that the ODIHR observation is arbitrary. They also raised the question of the costs of electoral observation which according to them is too high. This attempt to slander ODIHR is pretty much in line with the Russian Federation usual comments.

I´ve noticed that several NGOs from Kazakhstan were threatening and slandering other NGOs who spoke negatively about the elections in their Country. They said that they were not telling the truth and that Kazakhstan was a perfectly democratic Country where no such thing as false elections exists. To my eye it looked almost as if they were put there (and possibly paid) to intimidate those other NGOs who dared to speak the truth.  This is a very worrying signal, given the fact that this was done in plain face of all Participating States and NGOs to an OSCE Human Rights Conference.

Surprisingly no NGOs from EU Countries took the floor except for an NGO from Budapest working for the right of people with disabilities (who also organized a side event). They criticized Spain for not granting accessibility to the disable when voting.

The position of Participating States:

A very long intervention has been given by Switzerland, as chair of the OSCE Human Dimension Committee, where the electoral observation’s issues have been discussed in order to achieve a compromise about standards, principles and methodology to be chosen for the Electoral Observation Missions.  The speech was aimed in particular at clarifying some misinterpretation of the terminology on Electoral Observation, and I believe from what I have seen before the session started, it was in a certain measure aimed at mitigating the Russian Federation’s perpetual rant about the ODIHR and Electoral Observation’s “double standards”.

For those who are not familiar with this issue, I will try to shortly clarify what this is all about. For obvious convenience of the Russian Federation, their delegation is trying, without success so far, to push for a Convention, a legal binding document to define the standards of electoral observations, subtly, in order to lower them. In this case, the speech given by Switzerland clearly states that if the proposal of a binding document will be taken into consideration this shall not affect negatively the current achievements (“namely that existing standards are to be consolidated, not lowered. “).

For those who are more interested in the details of the proposal, I suggest to go and read the intervention directly on the HDIM website: http://www.osce.org/odihr/83241.

The Russian Federation, who took the word right after Switzerland, started as anticipated with the aforementioned big rant on the Convention. They proceeded with an accurate critic of the ODIHR especially on the electoral observations’ process. They said that the observers always notice a worsening of the situation, that they don’t have a unique “standard” (-of course their interpretation of it-) and that the observers often exceed their mandate. Nonetheless they are planning to invite the ODIHR to observe the Duma election. They used all their ability in rhetoric to convince the audience to be on their side.

The USA denounced the fraudulent elections in Belarus, Azerbaijan and Kazakhstan. They urged for free elections in Georgia and commended Moldova and Macedonia on their good behavior. On the other side they also criticized Armenia and said that Albania has a lot to improve. USA also underlined the importance of pre and post-electoral observation, as well as follow ups. Critics to the Russian position were also present in their speech. They defended the methodology and objectivity of ODIHR.

Sweden was delivering the statement on behalf of the EU, a very moderate statement as usual, but with a strong call to not undermine the ODIHR electoral observation’s role. http://www.osce.org/odihr/83285

Germany delivered the statement on behalf of the EU in the afternoon session. In this statement they clearly mentioned violations on behalf of Kazakhstan, Belarus, and marked approval for the ODIHR electoral observations in the Mediterranean Partners for Cooperation if they so wish.

Kazakhstan completely denied that their elections were not genuinely democratic and assessed that the ODIHR observation was not referring the truth, saying that the report contradicts itself in several points and questioning the count of the voting stations. They once again repeated that if so many NGOs from their Country are at the Conference it is obviously a proof that they are a democratic Country. They also stated that voting is not compulsory in their Country and that they have organized forums for the civil society to discuss the elections.

Tajikistan stated that they are doing all they can to achieve more open and transparent elections.

Norway stated the essential added value of ODIHR in assessing the status of democracy also before the elections and calls to not reduce the ODIHR electoral observation process or the number of observers.

Armenia stated all the efforts they are doing to improve the electoral process.

The Parliamentary Assembly of the Council of Europe intervened to say that they adopted the same criteria of the ODIHR when observing elections.

Belarus tried to defend themselves from the allegations of the NGOs quoting a number of actions undertaken to improve the electoral code. They strongly criticized, in line with the Russian Federation, the ODIHR methodology which is not codified in any of the PC documents. They also think that the number of observers sent was way exaggerate and they called for the adoption of their joint proposal with the Russian Federation on the electoral observations, in order to avoid “double standards”.

Ukraine explained that some reforms are on their way and that right now they are awaiting a draft from the Venice Commission to be adopted, and that they are committed to implement the OSCE recommendations.

Azerbaijan called into cause the hard transition from the Soviet era as an excuse for their difficulties; they added that they face the major problem of refugees constituting 20% of their population. They also stated that the NGOs are too small to be able to cover the elections accurately, and critics are just derived from ignorance. They are anyway trying to move towards democracy.

Uzbekistan clearly stated to be a democratic regime and refused the insults received (according to them) from the NGOs. They responded to the NGOs accusing them to be ignorant and stating that the OSCE should adopt some ethic guidelines to prevent this to happen in the future.

A very interesting part was when the Norwegian ambassador came to speak in the beginning of the afternoon session. He spoke about the follow up to the ODIHR electoral observations in Norway, and apparently they even had to modify the Constitution to comply with the ODIHR recommendations.  Other observations concerned the ballots not being sealed (I have been referred that the same happens in Sweden!) and the impossibility of candidates to apply for polling committees. They also had a pilot of electronic voting. For the whole intervention: http://www.osce.org/odihr/83270

This speech was very inspiring and I think it served as a good example for all the other delegations, especially for those who continuously argue that the ODIHR has a double standard!

In conclusion the topic of electoral observations has been as usual very controversial and I believe there is no consensus among the OSCE participating States to achieve a PC document any time soon. Nonetheless Electoral Observations is and remains one of the lighthouses of democracy, especially in the Central Asian States. In my opinion there is a strong added value to this conference represented by all the NGOs who are actively taking part and reporting what they see and I’d like to thank the OSCE network of Sweden for being able to give a voice to all those people that may not be with us at the Conference next year.

Ingela Mårtensson

2011-10-10

Rapport från OSCE Human Dimension Implementation Conference, Warsaw, 26 September – 7 October 2011

Som representant för Kvinnor för Fred i OSSE-nätverket fick jag möjlighet att delta i OSSE-konferensen om den humana dimensionen under följande arbetspass (12 och 13):

• Tolerans och icke-diskriminering (4/10)

• Implementering av OSSE:s överenskommelser om romer och sinti (5/10).

• Hatbrott på nätet och terrorism (4/10)

• Homofobia och transfobia (5/10)

Dessutom deltog jag i två sidoaktiviteter:

Tolerans och icke-diskriminering

Skyddet för nationella minoriteter aktualiserades i Europa under tidigt 1990-tal då kommunistregimer kollapsade och extrem nationalism ökade i vissa delar av regionen. Kriget på Balkan gjorde det tydligt att skyddet av nationella minoriteter inte bara är en viktig del av mänskliga rättigheter utan också högst väsentligt för stabilitet, säkerhet och fred i Europa.

Många NGO:s vittnade om övergrepp mot nationella minoriteter:

• Ryssar i Estland och Litauen som trots att de bott hela sitt liv i dessa länder inte längre har medborgliga rättigheter som att delta i val.
• Greker i Turkiet har fråntagits markegendomar och deras barn inte får gå i vissa skolor. Den nuvarande regeringen har lovat att staten ska ersätta grekerna för förlorad mark.
• Serber är inte respekterade i Kosova.
• Albaner i Grekland har inte samma juridiska rättigheter som majoritetsbefolkningen.
• Turkiska gästarbetare i Tyskland har funnits där i 50 år. Trots det har de inte rätt att delta i politiska val.
• 150 000 turkar i Grekland är diskriminerade.
• Den danska minoriteten i Tyskland (Schleswig Holstein) diskrimineras då danska skolor stängs p g a neddragning i budgeten.
• I Kirgistan finns ett 100-tal minoriteter. Efter oroligheter i samband med demonstrationer 2010, så har läget förvärrats inte för minst uzbeker. Försvinnanden, våldtäkter och tortyr är vanligt förekommande.

Jag tror alla i plenisalen blev mycket illa berörda av en turkisk kvinnas berättelse. Tillsammans med sin familj utvandrade hon till Belgien 1974. År 2000 blev de utsatta för mordbrand. Mannen och två söner dog medan mamman och en dotter överlevde. Under fem år utreddes brottet och den skyldige dömdes slutligen till tre månaders fängelse. Kvinnan upplevde att hon behandlades som kriminell då hon ingående måste redogöra för sitt liv. Hon ville ha upprättelse.

De officiella delegationerna fick möjlighet att bemöta anklagelserna om intolerans och diskriminering. De ansåg inte att det försiggick några oegentligheter och om det hade funnits, så var det mycket bättre nu.

Den höge kommissionären för nationella minoriteter Knut Vollebaeck avslutade mötet med att säga att det hade varit ett mycket intressant möte och betydligt mer engagerat än för två år sedan. Jag var inte med då men jag tyckte också att det fanns mycket dramatik och mycket att fundera över hur det står till i Europa.

Implementering av OSCE:s åtgärder avseende romer och sinti

Redan i början av 90-talet uppmärksammade OSSE:s medlemsstater de särskilda problem som romer och sinti (undergrupp till romer) utsätts för i form av rasistiskt våld och intolerans. En särskild handlingsplan har antagits. Mötet skulle belysa vilka framsteg som gjorts med särskild fokus på vilken roll det politiska ledarskapet, media och civilsamhället spelar.

En DOSTA-kampanj, som syftar till integration av romer, pågår i flera länder. Men huvudintrycket av inläggen under mötet gav knappast några belägg för att situationen förbättrats snarare tvärtom. Många vittnade om övergrepp och förföljelse i Bulgarien, Ungern, Tjeckien, Slovakien, Frankrike, Italien m fl länder.

USA:s officiella delegat konstaterade att förföljelserna av romer fortsätter trots att vi vet att de utsattes för folkmord under 2:a världskriget samt övergrepp som sterilisering, medicinska experiment och konfiskering av land. Hon citerade Thomas Hammarberg ”trots att 700 000 romer dödades under 2:a världskriget så har attityden inte förändrats”.

Det förekommer att politiker använder antiromsk retorik i valkampanjer för att vinna röster. I Bulgarien finns ett politiskt parti som uttryckligen är emot romer. Romer stämplas som kriminella i medierna. Romer är berövade sin kultur, utbildning, säkerhet och arbete. De romska kvinnorna är särskilt illa utsatta och marginaliserade i samhället. I en demokrati är mänskliga rättigheter för alla medborgare allra viktigast.

Det konstaterades att OSSE:s handlingsplan inte har fullföljts. En massa rapporter, program och planer har antagits men de genomförs inte. Situationen för romer och sinti är alarmerande – inte minst hatbrotten har ökat.

Kritiken kom framför allt från NGO:s medan många stater talade om hur mycket de gjort för att integrera romer och sinti.

Förslag som nämndes var utbildning av romska barn. Särskild undervisning av poliser och domare var ett annat förslag. Romska NGOs hade enats om följande krav:

1. Straffa antiromska uttalanden och aktioner.
2. Romer behandlas olika i olika länder därför behövs olika program
3. Behandla inte romer som stående utanför samhället.
4. Olika åtgärder för resande och bofasta romer behövs.
5. Romer är en del av europeisk historia och kultur. Därför behövs samarbete.

Hatbrott på nätet och terrorism

Det internationella nätverket mot näthat (INACH) arrangerade ett lunchseminarium. Tyvärr har jag inte fångat upp hela namnen på vissa talare, då de inte fanns angivna i programmet.

Ronald (Holland) hävdade att det görs skillnad på hatbrott begångna av kristna och muslimer. Vi dömer dem utifrån olika måttstockar. Nu måste vi sätta oss ned och fundera över vad hatet står för och vad vi kan göra. Alla hatbrott är ett hot mot samhället. Det är inte många personer det gäller men de framställer sig som talesmän för en grupp i samhället.

Rofald (polsk forskare) berättade om en afrikansk student som attackerades av skinheads. Det ledde till en våg av våld mot utlänningar. Då bildades en frivillig organisation ”Never again” som en reaktion på de främlingsfientliga aktionerna. Hat mot olika grupper har ökat explosionsartat på nätet. Det går inte att bemöta alla. Däremot måste vi studera hatfulla inlägg på nätet.

FALANGA är en nyfascistisk organisation som finns på nätet.  En huliganrörelse med anknytning till fotbollsvåld som använder nätet för sin propaganda och aktiviteter. Då ett israeliskt lag skulle spela i Polen hängdes en jättebanderoll ut med texten JIHAD.

Rofald berättade att han på konferensen träffat två nyfascistiska ledare som är ökända i Polen. De var registrerade för en NGO. Det uppstod en diskussion om man borde utesluta sådana personer. Någon menade att om rasister skulle använda OSSE som plattform så skulle det skada organisationen. Ronald sade bestämt ifrån att OSSE kan inte p g a politiska åsikter förbjuda någon att delta.

Mike Wine (United Kingdom) konstaterade att nätet har blivit ett medel för extremister. Han hade gjort följande observationer:

1. Nätet är det huvudsakliga medlet för hat mot minoriteter. Exempel på hatsidor är STORMFRONT och ARYAN STRIKE FORCE. Interaktiva sajter som används av extremister borde stängas.
2. Hatsajter spänner över kontinenter och ideologier. Rekrytering av likasinnade sker genom nätet. Det sker också en radikalisering på nätet som kan leda till terrorism.
3. Internet och Schengenavtalet har bidragit till att sprida högerideologier och våld över hela Europa.  Det saknas ledarskap inom dessa rörelser. Enskilda individer nappar på främlingsfientliga budskap och kan göra egna aktioner. Särskilt unga personer är sårbara och kan lätt influeras.
4. Internet underlättar avhumanisering då man inte ser varandra i ögonen. Vi måste studera och lära oss hur vi ska bemöta detta fenomen.

David Lagerlöf (från Expo) presenterade en studie av terroristen Anders Breivik. Han är antimuslim och har påverkats av olika utsagor på nätet. Han finns inte i ett vakuum. Expo har studerat hur muslimer beskrivs på nätet.

Eurabia är en konspirationsteori som går ut på att Europa håller på att ockuperas av muslimer och målet är att skapa ett arabiskt Europa. Det började för 30 år sedan under oljekrisen. Då en konflikt uppstod mellan oljeländer och europeiska länder, så gjordes en överenskommelse mellan politiker i väst och oljeshejker. Väst fick olja medan arabiska immigranter fick flytta in i Europa för att skapa Eurabia. Moskéer är symboler för ockupationen. Islam ses inte som en religion utan som en ideologi. Vissa islamofober använder kvinnors rättigheter som motivation för sina åsikter, d v s de använder en feministisk retorik.

På em talade rabbin Baker från USA om antisemitism och ansåg att den judiska staten demoniseras i media. Israel anklagas för apartheidsystem. Words do matter.  Utbildning är ett medel att bemöta främlingshat. Säkerhetsarrangemang runt judiska skolor och synagoger medför stora kostnader. Det bör finnas statliga bidrag för att täcka dessa.

I och med den arabiska våren sker stora förändringar i Mellersta Östern. OSSE borde ta ett initiativ i frågan.

En italiensk sociolog kommenterade att rasism ökar vid ekonomiska kriser. Intoleransen breder ut sig mot immigranter och andra minoritetsgrupper då de pekas ut som syndabockar.

Idag finns främlingsfientliga partier i europeiska parlament och t o m i regeringar. EU borde reagera på detta. Media har också en viktig roll.

Homofobi och transfobi

International Lesbian and Gay Association (ILGA) arrangerade ett lunchseminarium om hur man bekämpar hatbrott med avseende på homofobi och transfobi. De ville följa upp ett ministerrådsbeslut från 2009.

Sonja Juras (Lesbian Group Kontra, Kroatien) berättade om polisvåld mot lesbiska kvinnor. Kontra försökte få till stånd en rättegång utan framgång. Flera personer har blivit nedslagna då de öppet visat sin sexualitet.

I de flesta länder finns ingen tanke på att arrangera Pride-festivaler. Det gjordes dock ett försök i Split som resulterade i våld. Hela stan tapetserades med budskap (graffiti) som manade till våld mot homosexuella. Polisen stoppade folk att delta i marschen men gjorde ingenting mot de som kastade askfat, stenar, explosiva ting mot demonstranterna. De kände sig otrygga. En vecka senare skulle en Pride-festival äga rum i Serbien men den förbjöds i sista stund.

Ryska HBT-rörelsen första krav är utbildning i sex- och samlevnad på skolorna. Det saknas idag i Ryssland. Det pågår ett civilt krig som vi måste få slut på. Det handlar om okunskap och brist på respekt för individer. HBT-rörelsen litar inte på staten och framför allt inte på polisen. Staten ser HBT-aktiviteter som en större fara för samhället än de hatbrott som begås mot dessa personer. Många poliser är homofober. Det resulterar i attacker mot gay-klubbar.

Inget av ministerrådets beslut från 2009 har implementerats i Ryssland. OSSE måste vara mer aktiva och kontrollera efterlevnaden inte minst i Ryssland.

En man från Europarådet berättade att när Thomas Hammarberg reser runt och på sina möten tar upp frågan om HBT så blir det alldeles tyst. Därför beslöt man att göra en rapport om hatbrott p g a sexuell orientering. Rapporten ”Discrimination on grounds of sexual orientation and gender identity” presenterades på konferensen.

Bättre att fokusera på implementering av tagna beslut än att anta nya resolutioner. En uppmaning till HBT-personer var att visa mod och kräv mänskliga rättigheter.

-Jag är mycket pessimistisk vad gäller utvecklingen i Ungern sa Ervin Rosenberg, översättare och flykting från Ungern 1956 på ett seminarium om landet som ordnades av OSSE-nätverket och ABF Stockholm.

Ungerska medborgarunionen, Fidesz, som leds av Viktor Orbán är det ledande regeringspartiet. Det skapades vid slutet av kalla kriget och ville då helt förändra den politiska kulturen i landet och accepterade därför bara medlemmar upp till 30 års ålder.

-Från början var Fidesz ett antinationalistiskt parti och jag skulle själv ha kunnat tänka mig att rösta på det då. Men Orbán och Fidesz har svängt och blivit ett nationalistiskt högerparti. Nu driver Jobbik Fidesz framför sig, och Fidez kritiserade Jobbik i valet först efter att själv ha kritiserats för undfallenhet endast av nödtvång ”under galgen”.

-Orbán bestämmer allt. Ungern har blivit en ”Orbánokrati”. Regeringen förändrar grundlagen med de två tredjedelars majoritet som den samlar vid ett enda tillfälle utan mellanliggande val. Och den omöjliggör för kommande regeringar att göra sitt. Grundlagstexten är en blandning av språkbruk, ett försök att återta det gamla svulstiga nationalistiska språket, i vilket också Gud blandas in. Orbán säger själv att det är Europas modernaste grundlag. En del skrivningar är för visso vackra, men även Stalins grundlag från 1936 hade bra skrivningar, medan han i praktiken handlade helt annorlunda.

-Fidesz kontrollerar helt statsapparaten och förändrar statsförvaltningen överallt.  De byter ut befattningshavare mot eget folk även i myndigheter som finansinspektionen, åklagarväsendet och riksbanken. Fidesz har tillsatt ett monetärt råd som bara består av deras egna företrädare.

- Det är en medveten förändring. Och de gångna 20 åren efter Berlinmurens fall är ”förlorade år” som inte använts till de demokratiska förändringar som borde ha varit möjliga.

-Inte heller regeringsperioderna med socialister och socialliberaler i styret har varit framgångsrika. De har bedrivit en nyliberal ekonomisk politik, ljugit om det ekonomiska tillståndet i landet, haft ett korrumperat system, varit undfallande mot rasismen och gjort många fel.

-Ungern har mycket svårt att acceptera kritik utifrån, inte ens om man inte har dåliga syften och vill bidra till en förbättring av situationen i landet. Det framgick vid Penklubbens möte om Ungern i april i Stockholm, då invandrade ungrare aggressivt angrep dem som kritiskt granskade landets nuvarande mediasituation, beskrev Ervin Rosenberg.

Minnet av 1956.

Judith Jäderberg, också flykting från Ungern 1956 och tidigare ledarskribent på Aftonbladet, sa att hon haft anledning att tänka tillbaka till sin ungdomstid i Ungern när hon på senare tiden via media upplevt marsrevolutionen i Nordafrika. I bägge fallen har det rört sig om diktaturer och enpartistater där det var farligt att uttala sig.

Jäderberg mindes revolutionsdagarna på hösten 1956 då hon bodde nära radiohuset i Budapest, där upproret fick ett fäste och proklamerades ifrån. Studenterna gick i spetsen och krävde frihet, demokrati och att ockupationen skulle upphöra. Fängelser öppnades och politiska fångar frigavs. Alla beväpnades. Oppositionen styrde i en vecka. Sedan ingrep sovjetiska militära styrkor och slog ned revolten.

Nästa gång besökte Jäderberg landet 1972. 1986 bevakade hon socialistpartiets kongress. En viss förändring av politiken och ekonomin hade påbörjats tidigare än i andra östeuropeiska länder, men hon fann att det politiska systemet var annorlunda, omoget. Trots detta var landets ledare János Kádár som tidigare varit en bödel populär bland folket.

Sommaren 1989 kunde östtyska turister på ”picknick” passera vidare till Wien och Västtyskland. Utrikesminister Gyala Horn klippte själv upp stängslet mellan Ungern och Österrike för att möjliggöra detta. Det var början till att Berlinmuren senare öppnades under hösten.

-Orbán är kaxig, vet bäst. Rasismen har alltid varit stark i Ungern och riktats mot romer och judar. Nu har den blossat upp igen och riktas mot romerna som fördrivs, deras hus bränns etc. Det är otäckt att främlingsfientliga Jobbik påverkar Fidesz. Det råder en demokratisk osäkerhet, politiska organisationsgraden är låg och det finns inget bredare engagemang. Landet behöver en mognadsperiod. Men jag upplevde också vid ett återbesök i Budapest för några veckor sedan  att oppositionen i ”det lilla perspektivet” bland vanliga medborgare börja tillta. Det här kan vi inte acceptera! berättade Jäderberg.

-Ungerns trauma är fortfarande att landet blev av med 2/3 av sitt territorium och befolkning efter första världskriget och inte har kommit över det. Många ungrare bor därefter i grannländerna, främst i Rumänien, Slovakien och Serbien, som ofta kallas ”våra ungrare”. Och Ungern har inte gjort upp med sitt eget förflutna. Tankarna om Stor-Ungern lever kvar, men är nu i praktiken ”det lilla landet”, bedömde Judith Jäderberg.

Kritiserade medialagen.

Tredje inledaren Annika Ström-Melin, ledarskibent på Dagens Nyheter och EU-expert, tog upp Fideszregeringens nya kritiserade medialag. Den har kritiserats för krav på balanserad rapportering – ”balanced coverage” – i alla medier, och krav på förhandsregistrering av alla medier inklusive bloggar och annan internetbaserad rapportering. Lagen omfattar medier med säte i andra EU-länder. En ny nationell mediamyndighet med vidsträckta befogenheter har tillsatts, till vilken enbart företrädare för regeringspartiet Fidesz nominerats. Brister i meddelar- och källskydd för journalister har också kritiserats.

- I december 2010 kritiserade OSSEs kommissionär för mediafrågor den ungerska medialagen. Detta följdes upp av kritik från EU i januari i år, berättade Ström-Melin.

Ungern har tillmötesgått en del av kritiken, men fortfarande är frågan aktuell om vilka begränsningar av pressfriheten inom EU som får uppställas i ett EU-land.

Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter Thomas Hammarberg har presenterat en redogörelse med en bredare genomgång av de senaste årens utveckling i Ungern. Redogörelsen konstaterar ett demokratiskt underskott i landet. Alla domare tvingas i pension vid 62 års ålder, och omgående måste 300 domare ersättas, vilket det är svårt att finna kompetenta befattningshavare till.

-Thomas Hammarberg är mycket kritisk, delvis litet orättvist eftersom Ungern ändå gjort vissa eftergifter. Men jag håller med Hammarberg om att dessa varit för begränsade. Europarådets konvention om mänskliga rättigheter ger bredare möjligheter att agera, medan EU har ett snävare mandat.

-Det är viktigt att hålla koll på Ungern som inrymmer många folkgrupper och språk. EU behövs som motvikt till det nationella. Det finns en hållning inom delar av EU att ”usch, låt oss glömma Ungern, och att dess tjänstemän ändå handlat skickligt under deras ordförandeperiod i EU”.

–När jag skrivit ledare i DN om Ungern och medialagen har jag fått hatmejl från svensk-ungrare som påstått att jag ”hatar ungrare”. Det gör jag självfallet inte, men det visar hur känsliga dessa frågor är, redovisade Annika Ström-Melin.

-Ungern har en enda öppet regeringskritisk radiokanal. Det finns icke-statliga TV-kanaler, men också de är mycket försiktiga, svarade Ervin Rosenberg på en fråga och avslutade:

- EU har inga möjligheter att bestraffa Ungern, och Ungern hoppas att få mindre uppmärksamhet på sig när ordförandeperioden tar slut 30 juni.

-

Föreningen Norden, som är svensk koordinator för NGO-samarbetet inom CBSS (Council of Baltic Sea States), ordnade detta seminarium.

Statssekreteraren hos Birgitta Ohlsson, Oscar Wåglund Söderström, talade om EU:s Östersjöstrategi. Darja Achutina, chef för Föreningen Norden i S:t Petersburg ( som var ryska värden för Nordic Forum 2010) talade om ideella föreningar i Ryssland och deras förväntningar på Östersjösamarbetet.

Från OSSE-nätverket deltog Mattias Alisch och Olof Kleberg.

Wåglund Söderström gav en överblick över Östersjösamarbetet (power point bifogas). Hållbar miljö, ekonomi o tillväxt, tillgänglighet (infrastruktur, turism utbildning), trygghet (övervakning till sjöss, gränsöverskridande brottslighet) är de fyra utmaningarna och inriktningarna.

Vi från OSSE-nätverket , understödda av Mats Hellström och av Föreningen Nordens NGO-koordinator Anders Bergström, tog alla upp de medborgerliga kontakterna. Civilsamhället som var seminariets tema och som Wåglund Söderström inte nämnde. Det finns nämligen inte med i EU-strategin.

Ja, det är just det som är bristen. Vilket även Birgitta Ohlsson tog upp i ett tal vid en baltisk konferens i Sthlm i mars.

Inför denna ganska entydiga kritik verkade Wåglund Söderström lite överraskad. Men lovade att ta upp denna aspekt. Möjligen kan något göras när Östersjöenheten från 1 juli går över till Svenska Institutet.

Då ska nya direktiv skrivas. Anders Bergström rekommenderade att ”aktörssamverkan” skulle tas upp där. Tydligen ett byråkratord för småskalig NGO-samverkan. Skulle kanske möjliggöra mer flexibelt stöd till initiativ som vår svensk-baltiska konferens. I vart fall talade vi kritiskt om såväl EU:s väldiga projektapparat som Östersjöenhetens rigida hållning.

Vad vi vill göras är ju inget projekt utan att få igång en process.

Här finns kanske en öppning.

Darja Achutina beskrev, på utmärkt svenska, de ryska ideella organisationernas ställning. Man måste hålla sig väl med makten, sa hon ganska tydligt. Hon trodde att MR- o demokratigrupper skulle få det svårt i fortsättningen. Alltfler NGO´s får statligt stöd – men blir mer beroende. (power point bifogas)

Framtida Östersjösamarbete ska vara ömsesidigt, det är slut med ensidigt stöd, markerade hon. Men stöd utifrån behövs ändå. EU:s grannskapssamarbete ger begränsat stöd. Bättre är det från Nordiska Ministerrådet. Den ryska Public chamber for NGO´s ger stöd men bara till nationell verksamhet.

Det skulle behövas en baltisk östersjöfond för att stödja samverkan mellan NGO´s i regionen, menade hon. Just det , tänkte vi!

Summa summarum: vi bör bevaka vad NGO-forum inom CBSS, som möts en gång per år, sysslar med. Grundat 2001. Arrangeras i ordförandelandet för CBSS – inget i år men 2012 i Tyskland, 2013 i S:t Petersburg. Ett 30-tal svenska organisationer är med, dock inga med MR-, fredsprofil såvitt jag kunnat se. Mest sociala frågor och folkbildning.

Nästa möte sker i Gdansk 24-26 oktober. Det tycks vara en stor sammandragning.

CBSS möts – troligen även med NGO´s

EU:s östersjöstrategi har sitt andra årliga forum där (dessförinnan utvärdering i rapport juni 2011)

Baltic Development Forum, näringspolitiskt samarbetsforum med säte i Köpenhamn och med Ellemann Jensen som ordförande, har sitt 13 möte där.

Kontaktman i Sverige : Anders Bergström,  utvecklingschef Föreningen Norden, 08/506 113 12, anders.bergstrom@norden.se.

OLOF KLEBERG
2011-05-28

- I söder gränsade området tidigare mot brittiska imperiets intresseområde och i norr expanderade det ryska imperiet. Vetenskapliga expeditioner studerade det dåligt kartlagda landet. Jordmånen var karg och betesmarker fanns där vädret var bra. Ett talesätt var ”mitt hem är där jag ställer min häst”.

-Det fanns inga turkmenska städer i området före den ryska erövringen. Därefter startades uppbyggnaden av järnvägen och städer. Människor flyttade in från det ryska imperiet. Huvudstaden Asikabad grundades av ryssar på 1800-talet. 1888 byggdes järnvägen till Krasnovodsk som var ett ryskt militärläger som anlagts vid Kaspiska havet 1869. En massaker skedde på kvinnor och barn i slutet av 1800-talet.

-En rysk territorialadministration växte fram. Få turkmener bodde i städer ännu på 1920-talet. Bästa kunskaperna i turkmeniska språket hade de turkmener som kom från områden som längst kontrollerats av Ryssland. Först skrevs turkmeniskan med ett turkiskt alfabet, därefter med ett latinskt, och sedan med ett kyrilliskt. 1924 drogs de nya gränserna. Turkmeniska kultureliten dödades.

- Landets historia kan studeras genom deras generalsekreterare i kommunistpartiet. Mellan 1924 och 1947 blev de bara kvar på posten ett till tre år, utom Yakov Abramovich Popov som var jude och satt 1930-37 och Mikhail Fomin som var generalsekreterare 1939-47. Under denna period kom generalsekreterarna från de lettiska, tatarska, ryska och judiska folkgrupperna, bara en var turkmen. 1937-38 under Stalins terrorvälde dödades många ledande personer. Från 1947 satt generalsekreterarna längre perioder, och alla hade turkmenisk bakgrund.

-Turkmenistan har olja,  gas och bomull. Under perioden 1960-73 skedde en stor satsning på olja, gas och konstbevattning. Kanaler byggdes ut.

-Efter självständigheten 1991 var frågan vilken väg Turkmenistan skulle välja. Ledaren Nizajovs främsta drivkraft var att försöka bibehålla den makt som tidigare säkrats av Ryssland, informerade Wennberg.

Efter självständigheten 1991.

Torgny Hinnemo, författare och frilansjournalist, fortsatte med att ställa frågan om Nizajov var landsfader eller landsförstörare. Nizajov hade varit Turkmenistans kommunistpartis generalsekreterare 1985-91 och var det fria Turkmenistans förste president 1991-2006.

- Han rustade ner sjukvård och utbildning. Utomlands blev han mest känd för absurda regler för hur höga staket ska vara och tillsägelser till studentskor och utländska kvinnliga journalister att inte använda makeup. Med åren blev han mera fåfäng. Och det hörde kanske samman med hans nya definition att ”ålderdomen börjar vid 85 års ålder”.

- Turkmenistan upplevde sin största frihet någonsin under den siste sovjetledaren Gorbatjovs tid vid makten (1985-1991). Med en befolkning som till 85 % bestod av turkmener var republiken den mest homogena i Centralasien och Gorbatjov fick aldrig grepp om landet.

-Under första månaderna efter självständigheten förbjöds organisationer där man diskuterade politiska och samhällsfrågor. En del av de tongivande intellektuella valde att lämna landet medan några sattes i husarrest. Säkerhetstjänsten intresserade sig tidigt för Sverige dit en del regimkritiker flytt, och man avrådde andra turkmener från att resa hit. De som ändå gjorde det förbjöds att träffa emigranterna.

-Turkmenistan är ungefär lika stort och har lika många invånare som Finland. Befolkningen är koncentrerad till fem regioner där det finns vatten,  medan området mellan dessa består av stäpp och öken. Regionerna är inte jämlika. Södra delen av landet dominerar och där bor familjer som var bärare av Sovjetstaten. I norr har man drabbats av Aralkatastrofen, uttorkningen av Aralsjön och där har tidvis rått livsmedelsbrist.

-Nizajov höll sig med en stor livvakt av utländska legoknektar. Han lät till och med ett par utlänningar arbeta som viceministrar.

-År 2002 utsattes Nizajov för ett kuppförsök under ledning av hans tidigare utrikesminister Boris Syhmyradow som fick stöd från Uzbekistan. En månad senare, i december,  greps han och dömdes i Asjgabet. Parlamentet skärpte emellertid straffet till livstids fängelse genom att stifta en särskild lag och beslöt dessutom att han inte kunde benådas.

Efter domen fängslades eller deporterades inte bara en mängd misstänkta regimkritiker utan också deras släktingar och medlemmar av opolitiska organisationer.

Turkmenistan har en ung befolkning. Vid Nizajovs död var mer än 40 % under 18 år. Landet  producerar olja, gas, bomull och textilier, men hälften av arbetskraften finns i jordbruket. Arbetslösheten är så hög som 60 %.

-Trots att Nizov isolerade landet allt mer tilläts parabolantenner vilket innebar att turkmenerna kunde inhämta information utifrån, främst från Ryssland. Framför allt turkiska affärsmän har varit framgångsrika i den korrumperade affärsmiljön och har bidragit till att modernisera textilindustrin. Rysslands president Boris Jeltsin utnämndes till hedersmedborgare i Turkmenistan 1993, men senare har den ryska befolkningen i landet utsatts för diskriminering genom att till exempel avskedas från sina arbeten.

-Mest känd utomlands blev Nizajov för Ruhnama, som betyder Själsboken. I den har han med hjälp av spökskrivare samlat texter som han ville att alla skulle läsa, allt från handlingar som har med landets tillkomst att göra och sin privata historieuppfattning till levnadsregler och amatörpoesi. Boken inleds:”I Allahs, den Högstes, namn, Mitt älskade folk! Min kära nation, Denna bok, skriven, med hjälp av inspiration sänd av den Gud som skapade detta underbara universum”.

Hinnemo menade att landets nye ledare tonat ned Nizajovs roll men ändå vill bevara bilden av honom som en landsfader, bland annat genom de tavlor baserade på nyheterna i Ruhnama om barnen som ännu visas på muséerna. Hinnemo tyckte sig se en parallell till hur man idag ser på Peter den store, vilken liksom Nizajov byggde sig en magnifik huvudstad men till priset av många människors lidande.

Ny ledare.

Landets sedan 2006 nye president Berdymuhammedov var tidigare Nizajevs tandläkare som avancerade till att bli hälsominister innan han blev president. När han kom till makten lovade han fri undervisning, internet till alla, att införa barnbidrag, fri medicin, en ny utrikespolitik med mera.

-När han väl kom till makten trycktes all opposition ned. Förbättringar inom utbildning och hälsovård uteblev. Internet på kaféer och negativ information om Turkmenistan förbjöds. Medborgarna isoleras utan tillgång till internet och mobiltelefoner. Det finns ännu många politiska fångar. När presidenten fick en fråga om dessa fångar svarade han ”hoppas att de lever”. Regimen slår ned all tänkbar kritik, ett exempel på det är att en romantisk popsångare dömdes till två års fängelse. Man kan bedöma att både narkotika och religionen ligger bakom de väpnade sammanstötningar som sker i landet. En ny personkult har uppstått kring den nye ledaren som leder landets enda politiska parti – Demokratiska partiet – och kontrollerar radio, TV och tidningar, berättade Nina Startseva, journalist från Turkmenistan som lever utomlands.

-En ganska stor byggverksamhet pågår, gasexploateringen ökar som både är en fråga om energitillgång och miljö. En gasledningen Nabucco byggs från Baku till Wien, och en annan som kallas TAPI ska nå till Indien. Ryssland, Kina och Indien efterfrågar turkmenisk gas, och olika gasledningar konkurrerar med varandra.

Enligt Startseva har kvinnorna en svag ställning i Turkmenistan och får jobb i liten utsträckning. Därför tvingas många kvinnor att bara vara hustrur och leva på männens villkor.

Frågestund.

På en fråga svarade Torgny Hinnemo att situationen i Turkmenistan inte kan liknas vid den som råder i Nordafrika och arabländerna, inte heller med den ”revolutionära” situation som rått i Ukraina, Georgien och Kirgizistan. I Turkmenistan har alla försök att skapa en politisk diskussion kvävts i sin linda. Utländska NGOs som bedrivit biståndsverksamhet i landet har rensats ut. Det finns inga förutsättningar att störta regimen, vilket Nina Startseva instämde i.

Kvällens samtalsledare professor Thomas Lundén sa att Västerlandet visat en total brist på intresse för Turkmenistan, samtidigt som gasledningarna påverkar Väst och är beroende av Rysslands inställning. Landet präglas av stammotsättningar och klansamhället är påtagligt.

Torgny Hinnemo tillade att när det gäller köp av turkmensk gas har Väst svårt att skaffa garantier  som man vågar lita på. Kina lyckas bättre i Turkmenistan genom ett osentimentalt förhållningssätt.

Nina Startseva sa att det inte går att jobba i Turkmenistan om man arbetar för utländska medier och bor utomlands. – Det är svårt att hitta information. Man kontrolleras, riskerar kontroll och är man beredd att ta risker? Landets styre kontrollerar armén och säkerhetstjänsten.

Torgny Hinnemo berättade att situationen är bättre i städerna än på landet. I de förra har man tillgång till subventionerad gas. Där sker en nybyggnation av kontor, men också av bostäder. Genomsnittinkomsten ligger på 70 dollar per månad, samtidigt som korruptionen är utbredd och många bilar trafikerar gatorna. Investeringarna kommer i liten utsträckning gemene man till godo som inte får mer i plånboken.

Nina Startseva sa att det bildas islamska grupper bland fattigt folk som saknar jobb, och då i stället går till sådana grupper.

Torgny Hinnemo ansåg att det finns mindre forskning om Turkmenistan än om övriga centralasiatiska stater. Greppet över jordbrukarna är större än vad fallet är med nomaderna. Styret har plockat bort alla alternativa potentiella maktgrupper. Internationell medverkan är liten.  Det finns islamska grupper och andra grupper som kombinerar islamsk tro med narkotikahandel.

-Turkmenistan har prioriterat att föra ut gasen i olika geografiska riktningar.  Ryssland har hittills kunnat köpa energin billigt genom sitt monopol på ledningar. Kina, som nu bygger sin egen ledning bevakar sina positioner och  är stenhårda förhandlare, medan Väst är ”mera blödiga”, bedömde Hinnemo. Startseva lade till att kineserna bättre förstår sig på turkmenernas mentalitet.

Franz Wennberg sa till slut att britterna på 1800-talet försökte men misslyckades att ta kontrollen över Afghanistan, och att Turkmenistan är en del av samma kultur.

-