Jag fick möjlighet att delta i HDIM under de två sista dagarna för att bevaka seminarier och plenarmöten som behandlade perspektivet jämställdhet och fokusområden som kvinnors roll i fredsprocesser.
Inledningsvis under sessionen om jämställdhet poängterades att fokus för aktörer inom OSCE-regionen bör ligga på både lagstiftande och politiska insatser för att nå jämställdhet mellan män och kvinnor, och att ODIHR:s verktyg, som ”action plan for the promotion of gender equality”, kan vara ett effektivt stöd för deltagande länder. Många talare gjorde tydligt att mycket finns kvar att göra för att en verklig jämställdhet ska kunna anses implementerad på alla nivåer i samhällen runt om i regionen. Specifikt uppmärksammades att våldet mot kvinnor är en bred fråga om mänsklig säkerhet, och ett omfattande och verkligt problem i OSCE-regionen.
En av de mest intressanta och inspirerande slutsatserna som jag kan dra efter årets HDIM är att inget land förnekade att problem som rör exempelvis våld i hemmen existerar. Det är första gången som detta händer, något som även uppmärksammades under den avslutande sammanfattningen av plenarmötet. ”Nu medger alla länder att det finns problem. Det är extrem progress”, poängterade Sonja Loker, chef för CEE-nätverket för genusfrågor i Slovenien.
Moderator för sessionen var Wendy Patten, Special representative för genusfrågor inom OSCE. Sammanfattningsvis poängterade hon fyra viktiga aspekter;
- Vikten av det för sammanhanget helt oundvikliga – att regeringar och det civila samhället behövs och behöver samarbeta för att öka jämställdheten mellan män och kvinnor inom alla nivåer.
- Våld mot kvinnor, framförallt i hemmen, är ett viktigt fokusämne för den här delen av konferensen, och målsättningen från Wendy Patten är solklar; ”Lagstiftningen måste implementeras och förverkligas i alla länder”, säger hon med eftertryck, och betonar att det är särskilt utmanande i tider av ekonomisk osäkerhet.
- Ett tredje fokusområde är FN:s säkerhetsresolution 1325, om kvinnor, fred och säkerhet. Den antogs av säkerhetsrådet år 2000, och elva år senare finns fortfarande mycket kvar att göra för att resolutionen ska bli verklighet.
- Till sist framhöll Wendy Patten att frågan om representationen av kvinnor i politiken ständigt är aktuell i regionen.
Sonja Loker, chef för CEE-nätverket för genusfrågor i Slovenien, som introducerade sessionen fyllde i och konkretiserade problemet. Kvinnor i folkvalda församlingar utgör hälften eller fler i två länder i världen. I OSCE-regionen är det endast Andorras parlament som representeras av (marginellt) fler kvinnor än män. I hela OSCE-regionen utgör kvinnorna i snitt endast 22 procent av de folkvalda. ”Det här är en demokratifråga”, betonade Lokar. Hon menade att fokus måste flyttas för att metoder som kvotering inte ska bidra till att göra kvinnor till offer snarare än aktörer. ”Jag är inget fan av de här radikala och mekaniska metoderna”, säger Sonja Lokar om just kvotering.
Hennes främsta förslag var att:
- Sprida ”best practices” för att fler ska kunna använda redan beprövade och framgångsrika insatser.
- Ge mer stöd till att utveckla processer för politiska val som kan underlätta ökad jämställdhet, inklusive bättre tillgång till information.
”Som nämnts tidigare så är detta enormt viktigt särskilt i kristider”, avlsutade Sonja Lokar.
Efter denna inledning öppnades golvet upp i plenarsalen. En NGO från det tidigare ordförandelandet Kazakstan refererade situationen när det gäller jämställdhet i riksdagen där – kvinnorna utgör 0 procent. Organisationen uppmärksammade också fallet med advokat Natalia Nasanova som nyligen dömdes till ett sexårigt fängelsestraff i Kazakstan för att hon försvarade oljearbetande kvinnors rättigheter. En annan fristående organisation från Kazakstan tog senare under sessionen upp ännu ett allvarligt hot mot mänsklig säkerhet och jämställdhet i landet; de uppgav att våld mot kvinnor i hemmet förekommer i en av fyra familjer. Det finns inget förtroende för myndigheter och kontroll och uppföljning av det här problemet är centrala åtgärder som måste till, enligt den kazakstanska organisationen.
Flera nordiska länder, däribland Island, men även Kanada uppmanade de andra deltagande länderna att arbeta för att implementera OSCE:s handlingsplan för jämställdhet och andra dokument, samt fokuserade på att deltagande länder ska införa nationella handlingsplaner för FN:s säkerhetsresolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet. Norge redogjorde frankt för ojämställdheten inom landet i form av löneskillnader mellan kvinnor och män. ”Jämställdhet är mer av en slogan för festliga tillfällen än verklighet”, menade Norges representant. Han gav också ett helt nytt förslag som uppmärksammades i den avslutande sammanfattningen av sessionen: Att OSCE behöver en ny handlingsplan för jämställdhet och genusfrågor.
USA:s representant framförde kritik till en rad länder för att de inte har lagstiftning när det gäller exempelvis våld mot kvinnor i hemmen. Bland annat uppgav representanten att Azerbadzjan har antagit en lag som förbjuder våld i hemmet, men ifrågasatte implementeringen av den då det fortfarande är svårt att åtala och döma någon för detta brott. Kritik framfördes också till Ryssland på grund av att landet saknar en definition av våld mot kvinnor i hemmet, och att det fortfarande ofta anses vara en ”family matter” som staten inte ska lägga sig i. Armenien, Azerbadzjan, Georgien, Kosovo, Ukraina och Tadzjikistan uppmanades införa lagar mot våldtäkt på makar. Tadzjikistans representant uppgav att landet har ratificerat de flesta internationella handlingar på området, men menade att “det betyder inte att de är implementerade eller effektiva”.
När ordet kom till Ryssland bekräftades till viss del kritiken från USA som befogad. Jag fick intrycket av att det fortfarande är ett starkt fokus på att våld i hemmet är något privat, bland annat genom att representanten under hela talet benämnde problemen som ”familjeproblem”. Representanten betonade att det är viktigt att utplåna grundorsakerna till våldet mot kvinnorna och Ryssland välkomnade internationellt samarbete, och erkände att det är för tidigt att prata om ”genuin jämställdhet” i landet.
I den slutliga sammanfattningen återgav Wendy Patten de fokusområden som diskuterats mest frekvent under dagen:
- Våld i hemmen
- Våld mot kvinnor generellt
- Kvinnlig representation i folkvalda församlingar och politiken/kvinnor som ledare
- FN:s säkerhetsresolution 1325 om kvinnors roll i fredsprocesser
Hon nämnde slutligen, om än mycket kort, en viktig del av diskussionen som utelämnats under sessionen; mäns roll som aktörer för att främja och marknadsföra jämställdhet mellan män och kvinnor. Hon uppmanade till att “make it a reality!”
Och det övergripande målet enligt Wendy Patten: Hållbarhet.
Ett sidoevent som jag bevakade var Womens role in peace processes and post conflict rehabilitation. Andrea Vesa, human rights officer inom OSCE/ODIHR inledde seminariet. Hon uppmanade deltagande länder i OSCE att vidta följande åtgärder för att underlätta implementeringen av FN:s säkerhetsresolution 1325 och Kvinnokonventionen, CEDAW.
- Nationella handlingsplaner där alla olika aktörer inkluderas och samarbetar.
- Mätbara verktyg och indikatorer för att kunna följa upp utvecklingen.
- Inkludera tidsplan och budget i planen för arbetet med 1325 och CEDAW.
Löjtnant Olga Scripovscaia var den första kvinnliga officeren från Moldavien att tjänstgöra i Liberia. Hon gav under seminariet om kvinnors roll i fredsprocesser sin inblick i utmaningarna och vinsterna i att vara kvinnlig soldat och officer. ”Kvinnor är av naturen inte kapabla att tänka strategiskt eller att göra strategiska analyser och de kan inte leva under de förhållanden som soldater gör”, säger hon om de mest frekventa fördomarna som hon har mött. Hon har ständigt och genom hela sin karriär slagits mot de här stereotyperna och tvingats överbevisa sig själv gång på gång för att accepteras som en “framgångsrik och professionell soldat” som hon uttrycker det själv. Olga Scripovscaia har också sett de många styrkorna med kvinnliga soldater och “peacekeepers”, exempelvis upplever hon att de oftare kan kommunicera bättre med det civila samhället och kvinnor i konfliktområden.
Pekka Haavistu, riksdagsledamot för Miljöpartiet i Finland och utrikesdepartements specielle representant för konflikter i Afrika (med fokus på Sudan och Somalia), berättade under samma seminarium om sina erfarenheter från fredsinsatser i flera delar av världen, utanför OSCE-regionen. Fler och fler konflikter är asymmetriska och mycket komplicerade. De bygger inte på en enskild väpnad konflikt mellan stater och mellan soldater med en enskild orsak, utan snarare ett nät av sammankopplade orsaker och statliga såväl som icke-statliga aktörer. Det här innebär att mänskliga rättigheter i större omfattning inte respekteras och civilbefolkningen i större utsträckning drabbas. Den blir offer och en del av den strategiska krigsföringen hos de stridande grupperna. ”Rebellerna i Darfur vet inte om att det finns regler för krig, de vet inte att de kan dras inför rätta, inte ens vad ICC, International Criminal Court, är”, säger Pekka Haavistu och betonade att reglerna för krigföring till följd av detta inte respekteras.
Ett talande exempel på konflikters närmast ironiska komplexitet är Somalia. ”Samma båt som FN betalade för genom the World Food Program för att fiskare i Somalia skulle kunna arbeta, används nu för piratverksamhet”, berättar Haavistu.
Han tog också upp den skrämmande verkligheten om barnsoldater i de delar av Afrika där han har arbetat, där många unga män och pojkar står i kö för att vara med i rebellgrupper eller arméer. ”Det bygger inte alls på tvång”, menar han. Men trots att det inte bygger på direkt tvång frågar jag mig vilka förutsättningar för att göra ett fritt och självständigt val pojkarna har.
Haavistu påpekade att konflikter är oerhört svåra att lösa om inte grannländerna är med på tåget. För att gestalta hur komplext det kan vara att “lösa” en konflikt förklarade han att en person som är eftersökt av ICC misstänkt för internationella krigsbrott i norra Sudan kan vara en nyckelperson i diskussioner om fred och självständighet i södra Sudan. Enligt Pekka Haavistu är kvinnorna en stark kraft i fredsprocesser. Då män enligt hans erfarenheter ofta fokuserar på makten, rättvisan och kompensationer, ser kvinnor mer prestigelöst och försonande på situationen. Han frågade sig slutligen retorisk om ett ”självständigt” civilt samhälle verkligen kan existera, och menar att de civila aktörerna ofta manipuleras av stridande parter och att det kan vara mycket svårt att stå emot löften och hot.
Linn Ehde
Publicerad den 17 november, 2011
